En lycklig barndom

Och, frestas jag att tillägga "det blir inte bättre än så här". Men jag biter mig i tungan som en klok fader. Man vill ju inte att gossen ska tappa sugen, redan före sin treårsdag.

Min egen barndom var väl som barndomar är mest. Snö på julafton lika säkert som Kalle Anka, somrar som aldrig sa nej, evinnerliga bilsemestrar, duster med bröderna och rader av äventyr. Som den gången strömmingen gick till så det blänkte i Edsviken, och vi drog upp kilovis genom att bara lägga metkroken i sjön. Eller när vi vadade ut till skeppsvraket utanför Fårö. Eller något så simpelt som att farsan kom hem från en affärstripp och gav oss godis och varsin serietidning som han förmodligen köpt i kiosken 500 meter bort när han kom på att det vore ju snyggt att ha något med hem till pojkarna. Men ändå.

Det var så där lagomlyckligt, på svenskt medelklassvis. Men nu är det jag som är Farsan. Nu ska här lycklas barndom!

Den här sommaren lägger vi i överväxeln; köper stuga, grillar, snickrar sandlåda, cyklar till stranden och passerar aldrig en glasskiosk utan att stanna. Inte om Lilleman ser den, vill säga.

Han får nya fina skor, fast ignorerar dem förstås helt och sätter sig och leker med skokartongen. Somliga saker förändras aldrig.

Vi påstår, inför andra och varandra, att allt detta är för Gossens skull. Men när jag rannsakar mig själv ser jag en dold agenda. Vårt oblyga försök att ge oss själva en andra lycklig barndom. Genom Gossen.

Så han får helt enkelt bita ihop och acceptera en leksaksbil för att få slut på tjatet i affären. Han får svälja en glass till. Och på Kiviks marknad blir det både karusellbil, ballong, leksaksbil, helikopter och flygplan. När han sedan får provsitta en brandbil så tror man att han ska spricka. Men icke. Han ber mig hoppa in i passagerarsätet och säger sedan konspiratoriskt "kan man starta den?"

Jag väntar mig att bli ihågkommen för det här, Lilleman, när du en dag ska författa dina memoarer. "Jag hade en lycklig barndom", kunde de börja, "och jag minns min far som särskilt snäll och vis. Rent av som ett föredöme på den faderliga fronten".

Åja Gossen, inte behöver du väl bre på så tjockt. Men om du nu tvunget vill så.

Jag skriver ner det här åt dig, bara, utifall att du skulle råka glömma. Lätt hänt, när man har så många lyckliga minnen att hålla reda på.