Syskonkärlek är starkare än blod

En först med skräck i blick, en arg efter med ilskan kokande ur öronen och så lillebror sist, lite lätt ängslig.

De väller in genom dörren som jag just öppnat för att meddela att middagen står på bordet.

Min närvaro lugnar de två första, men de fortsätter att kasta hatiska blickar på varandra medans de tvättar händerna och slår sig ner vid matbordet.

– Vad var det som hände? undrar maken och jag och alla får ge sin version.

En anklagar, den andre erkänner och lillebror bekräftar. Jo, så var det!

Bagateller. Småsaker. Jag hänger inte med, men lugnet lägger sig.

Han som hotats till döden klagar över att jag stekt för få köttbullar.

– Du kan få två av mina, bara för att du är min bror, säger han som skulle döda och trillar över två från sin tallrik till den andres.

Och nu hänger jag definitivt inte med.

Maken, som själv har tre syskon, reagerar överhuvudtaget inte. Men jag, som varit ensam under hela min uppväxt fattar ingenting.

– Syskonkärlek, förklarar maken när barnen somnat och jag uttrycker min förvåning över hur fort det kan svänga från hat och dödshot till omsorg och kärlek. För att inte tala om försoning från två håll.

Att syskonkärlek faktiskt existerar vet jag. Det slog mig med all kraft en kall januaridag år 2000 när storebror mötte lillebror för första gången. Det var det största ögonblicket i mitt liv och jag uppmanar alla som väntar sitt andra barn att ta vara på den där magiska stunden. Som förälder älskar man ju de där skära, sköra små liven villkorslöst och omedelbart, men att syskonkärleken kan vara så självklar…

Under åren som gått sedan dess har jag gång på gång fått se bevis på att denna kärlek tar sig olika uttryck, men som det ensambarn jag är vänjer jag mig aldrig vid att den kan se så olika ut – och vid att två bröder som ena sekunden varit så oeniga i nästa sekund kan vara så överens.

Att syskonkärlek dessutom är tjockare och starkare än blod har jag insett sedan mina två biologiska söner fick en bonusbror för drygt två år sedan. Pojkarna hade känt varandra i många år så ögonblicket var inte lika magiskt, men när vi åkte iväg till en stuga i skogen för att låta vår nya familj landa tillsammans så fanns syskonskapet där från första stund.

Utan att vi vuxna blandat oss i kallar pojkarna varandra för bröder, de bryr sig om varandra och tar konflikter med varandra. Konflikter som formar dem och ger dem kunskap i livet som jag tror att bara syskon kan ge och få av varandra.