"Att sy klänningar är det roligaste"

– Nej, jag var i restaurangbranschen när jag blev arbetslös och erbjuden en praktikplats på Täppan. Jag ville absolut inte, men så blev det plötsligt rätt roligt, erkänner hon.

1995 tog Lotta sin undersköterskeexamen. Under nästan elva år var hon på Täppan och gick sedan vidare till Mimers hus. Det senaste 1,5 året har Lotta jobbat på Alstadhemmet.

– Det är helt underbart att arbeta med gamla människor. För det första har de så mycket att berätta, de har byggt upp hela vårt samhälle. Jag förstår inte dem som rynkar på näsan – vem ska ta hand om oss, säger Lotta.

Tiden på Mimers hus skilde sig mycket från den på Täppan och Alstadhemmet eftersom Mimers hus är ett korttidsboende.

– Det var mer sjukvård där eftersom det var mycket rehab innan patienterna kunde flytta hem igen. På så sätt var det många solskenshistorier, summerar Lotta.

– På sätt och vis kan jag sakna restaurangbranschen ibland, funderar hon.

– Jag saknar tempot och jargongen. Mina bästa minnen är från Puben i Höllviken – där var det tempo. Men det är ju många år sedan nu…

På köksväggen bakom Lotta sitter en teckning med texten ”Till min finaste mamma från Nellie”, omsorgsfullt nerplitat. Redan som 20-åring blev Lotta mamma för första gången. Minstingen Aston som sitter vid köksbordets ena ände och radar upp leksaksbilar, är bara fyra.

– Jag måste säga att jag är mer avspänd som mamma nu än jag var när Emma var fyra, säger Lotta.

– Då var det så mycket som skulle göras, nu tar jag allt med större ro. Emma är lite som en extramamma för Aston, jag är bortskämd med att hon hjälper till. Men jag tror att hon tycker att det är roligt också.

Familjen tar mycket av Lottas fritid. Hon är en inbiten odlare och jordgubbslandet växer mer och mer för varje år.

– Aston har redan satt ut en stol där han ska sitta och äta, berättar Lotta med ett skratt.

Mer och mer tid ägnas åt intresset för sömnad.

– Jag har alltid sytt, framför allt till barnen. Men jag har bara lärt mig i syslöjden, aldrig gått någon annan utbildning. För fem–sex år sedan var det en kompis som bad mig sy hennes brudklänning. Då fick jag lite panik men hon menade att det inte var så stor skillnad på om jag sydde smått till barnen eller lite större till henne. Men hon skulle ju ha den på sig när hon gifte sig, fortsätter Lotta.

En klänning blev det i alla fall och sen sydde Lotta även sin egen brudklänning.

– Fast då fick jag lite hjälp av svärmor, det var för mycket nerver, förklarar hon.

Sedan har ryktet spridit sig och på sista tiden har Lotta sytt åtskilliga student- och balklänningar. Drömmen är att gå en kurs i mönsterkonstruktion.

– Att sy klänningar är det roligaste. Det bästa är när jag får se tjejerna tillfixade och klara i en klänning som jag har sytt!

Just nu håller familjen på att iordningställa en syvrå åt Lotta.

– För mig är det avkoppling att kunna sitta med mitt, min man har sitt garage, konstaterar Lotta och kastar en blick ut genom köksfönstret där en samling Saabar står på gården.

– Makens motorintresse har smittat av sig, säger Lotta och tittar kärleksfullt på sonen.

– Eller hur, du är också en sån liten meckare.