Hela tiden, år efter år, säsong efter säsong...

Dvd-boxarna är bästa uppfinningen. Man kan se avsnitt på avsnitt av sina favoritserier och det är precis lika härligt som att sträckläsa en bra bok. Just nu håller den gamla ungdomsserien Dawsons Creek min oro över dåligt väglag borta. Ett gäng brådmogna, verbala ungdomar står i fokus. Deras dialog är uppfriskande översållad med ordentliga långa ord och det trendsättande klädmodet är obefintligt. Inte så mycket yta och massor av konversation om livet. Som jag saknar det.

Dawsons Creek har tio, tolv år på nacken och avhandlar samma ångest över att växa upp som några av de senaste årens ungdomsserier gör. Vilsenheten som kommer av att befinna sig mellan barn och vuxen. Vissa saker ändras aldrig, men det finns en väsentlig skillnad, och den ligger i skådespelarnas utseenden. De är minimalt sminkade och deras äppelrunda kinder har babyhullet kvar. De ser ut att vara precis i den åldern där man under ett sommarlov kan förvandlas från flicka till ung kvinna.

Man kan alltså verkligen se dem växa under seriens gång. Det ser man inte i någon ungdomsserie av idag. Nu ser både den tolvåriga lillasystern och mamman ut att vara i cirka tjugoårsåldern. Översexualiserade, sminkade till oigenkännlighet och klädda i samma designerkläder. Hela tiden, år efter år, säsong efter säsong.

Vad är det som händer med utseendefixeringen? Och vad händer på djupet i en människa när ytan blir så viktig? Fjortonåringar vill inte se ut som fjortonåringar och fyrtioåringar vill inte se ut som fyrtioåringar. Alla vill vara i en odefinierbar ålder. Inte ung, inte gammal. Det retuscheras som aldrig förr. Man ska inte vara smal och inte tjock utan i precis rätt storlek. Man ska inte vara snygg och inte ful utan precis perfekt. De som inte vågar eller har råd att skönhetsoperera sig kan ändå låtsas leva ett liv som perfekt. Med några klick på datorn fixar man sina fotografier så ens hy blir blank, slät och x antal år yngre, eller äldre.

Jag läste en artikel om tjejerna i serien The Hills. Det fanns bilder. Före och efter. De är tjugotre år och de har opererat bort friska äkta leenden och glittrande ögon. Istället ser de ut som Barbie med ansikten som hotar spricka om de visar något annat uttryck än sensuell.

Jag önskar att våra barn fick vara tonåringar med Dawsons Creek istället för The Hills på tv. Alla konstgjort sensuella leenden oroar och kväver mig mer än snön.