Havet sätter avtryck i hans konstnärskap

Tavlorna John målar är minst sagt mustiga. Det är inga ljusblå, blanka havsytor han satt på duk.

– Havet kan vränskas, vråla och vara vildsint, säger John.

Han vet. Efter en uppväxt med havet utanför knuten till föräldrahemmet i Nogersund och ett helt yrkesliv till havs har John sett de flesta av havets alla ansikten.

– Efter skolan började jag fiska med min far, det var torsk och sill. Tidiga morgnar och sena nätter. Men jag fick sjövana, lärde mig att respektera havet och så lärde jag känna det, säger han på sin härliga dialekt.

– Ja, skrattar John, jag har varit noga att bevara mitt idiom, det ska vara som det är.

Så småningom tog han värvning i Kungliga flottan.

– Men det var inget för mig, förklarar John.

Helt utan mening tycker han dock inte att det var.

– Nä, jag lärde mig ju saker som jag hade nytta av sen.

John började nämligen vid Tullverkets kustbevakning där han blev kvar fram till pensioneringen 1986. Han plockar fram en blå pärm fylld med gamla tidningsklipp och berättar med inlevelse om alla äventyr han varit med om genom åren.

– 1966 hjälpte vi en barnmorska från Trelleborg att äntra ett holländskt fartyg så att en liten pojke kunde födas ombord. Det är ju trevligt när sådant går väl.Två år senare lyckades vi genom gediget spaningsarbete få fast smugglare som fraktat hit 18 000 cigarretter från Tyskland. De hade gömt dem i en buss i Skanör.

John bläddrar vidare bland tidningsartiklarna.

– Detta var en skeppare som vägrade lämna sin båt som fått slagsida. Han visar en man med en hund i knät. Bredvid sitter John. Männen ler mot varandra.

– En helikopter hämtade besättningen, men skepparen ville inte överge sin hund. Det var hög sjö, men till slut fick vi ombord både kaptenen och hunden.

Dramatik, men inte i närheten av den dramatik John upplevde när han under en veckas tid låg sida vid sida med U137 i Gåsefjärden.

– Vi fungerade som kontaktfartyg mellan den ryske kaptenen och marinen, förklarar John och berättar att oljebekämpning och fiskeövervakning tillhörde de mer vardagliga arbetsuppgifterna.

Så spricker hans ansikte upp i ett stort leende.

– Jajamen, jobbet inom kustbevakningen var livet på en pinne!

Arbetet till sjöss passade John som hand i handske. Inte minst arbetstiderna som innebar fyra dygn i tjänst följt av tre lediga. Det gav honom tid att odla sitt stora intresse för måleri.

– Jag har alltid sagt att jag haft två jobb, ett som konstnär och ett som kustbevakare, förklarar John.

Han har tecknat och målat så länge han kan minnas och har fått mycket erkännande. John är medlem i Konstnärernas riksorganisation och hans verk finns på flera museer, i kommuner och landsting samt Statens konstråd.

– Jag gick en kurs på ABF för Bertil Sjöberg, en enastående lärare, och på den vägen är det, summerar John där han sitter omgiven av sina alster.

Under tio års tid var John själv lärare i måleri och det gav honom mycket.

– Det är fantastiskt att få dela med sig av sina synpunkter och få plantera frön som vidareutvecklas, säger han.

– Jag fick många kickar och lärde mig själv en hel del av det arbetet.

John beskriver hur han drivs av ett starkt behov av att pytsa ut sina känslor genom penseldragen.

– Jag går helt in i måleriet, det måste man, annars blir det inget av det. Inget får störa. Min hustru förstod mig i det…

Förlusten efter hennes död är stor. Så stor att John helt slutade måla under en längre tid efter att hon gått bort.

– Men nu har jag börjat så smått igen, säger han och visar en tavla med en trålare.

– Men den är inte klar. Det ska mer dunder i den.

Närmast i tur står ett porträtt av hustrun.

– Jag har försökt förut, men det blev inte bra. Jag tror att hon stod mig för nära. Jag ska ta hjälp av fotografier och minnet. Jag har bilden helt klar för mig, säger John och berättar att han gjort flera porträtt av sina barnbarnsbarn.

Nu målar John bara för sin egen och familjens skull.

– Det är roligt att ställa ut men det är för jobbigt, förklarar han och vänder på några dukar som står längs väggen.

En parentes i hans skapande.

– Konkretism, förklarar John, som egentligen inte vill hamna inom någon –ism.

– Fast det är klart, de tavlor jag kopplas samman med är ju expressionism, det är de ju. Jag gör ju bara det som känns rätt för tillfället.

Idag fyller han 85 år. Något som är synnerligen svårt att tro när man ser hans släta ansikte och möter den klara, pigga blicken.

Åren till havs är säkert en förklaring.

– Absolut, säger han.

– Och så kärleken. Margit och jag var tillsammans i 60 år!