Kärleken övervinner allt

Det fanns en tid i mitt liv då jag var väldigt fördomsfull. Sedan jag själv hade nåden att få bli biologisk mamma inbillade jag mig att den som inte var lika lyckligt lottad drog ett kortare strå. Att kärleken mellan föräldrar och barn utan blodsband säkert fanns, men att den aldrig kunde bli lika stor och stark.

Men mina fördomar kom på skam. Jag känner en ensamstående mamma med två adopterade döttrar. Tro mig, den som sett trion tillsammans kan aldrig tvivla på att de hör ihop och älskar varandra villkorslöst. Jag har ett kompispar som adopterade tvillingar och det råder ingen tvekan om att de är en familj. Jag funderar bara över varför det ska vara så krångligt ibland. Varför människor som så uppenbarligen hör ihop ska behöva kämpa så hårt för att hitta varandra…

Så blev jag bonusmamma. Domedagsprofetiorna haglade. Inte nödvändigtvis kom de från människor som själv hade erfarenhet av att leva i en bonusfamilj.

Och om inte förr så har min lille bonusson Rasmus lärt mig att man inte behöver ha blodsband för att vara förälder och älska ett barn. Jag kommer aldrig att bli hans mamma, det är inte min ambition överhuvudtaget. Men det är en nåd att få vara förälder, oavsett om man bär dem i sin mage, möts för första gången i ett avlägset land eller får dem på köpet när man möter kärleken.

Och förälder är jag. Dygnet runt, året om – för alla mina tre pojkar. Blodsband eller ej så finns kärleken och engagemanget där.

För visst är det väl just det som gör en förälder – att man älskar, bryr sig om och finns där, vad som än händer.

När Rasmus ringer mig från skolan och har blivit sjuk, då vet jag att han vet att han kan räkna med mig. Jag finns där när han behöver mig.

När han kommer hem med ett prov från skolan och har alla rätt, då vet både han och jag vilken stolthet jag känner över hans framgång.

När han var tomte på julafton, då var han så söt och charmig att mina ögon tårades.

När vi har konflikter, då har jag tålamod att sätta gränser. Och då, där, i det upprivna tillståndet som kommer med en konflikt, då tittar han på mig och säger: "jag känner att du älskar mig!".

Och han träffar mitt i prick. För det är precis så det är. Hade jag inte älskat och sett mig själv som hans förälder, då hade jag inte behövt lägga energi på att fostra och förklara. Då hade jag inte behövt bry mig utan kunde bara titta uppfordrande på hans pappa.

Men Rasmus är ett av mina barn – oavsett vad som händer!