Att överlåta livet

När jag lämnat treåringen på dagis och bebisen somnat i vagnen unnar jag mig en kopp kaffe på fiket runt hörnet. Som sällskap rycker jag åt mig en gratistidning och möts av den uppmanande rubriken: Hur vill du ha det i livets slutskede? Jag känner att jag inte riktigt vill tänka på det denna soliga vinterdag, men har väl en sådan frågeställning fastnat i huvudet är det svårt att skaka den av sig. Detsamma kanske gäller dig som läser den här krönikan just nu. Du önskar kanske inte att tänka på livets slutskede vid frukostbordet. Nu är det försent.

Artikeln visade sig handla om att vi skåningar ska bli de första som får skriva in önskemål om vår död i patientjournalerna. Exempelvis kanske vi vill dö till en speciell låt eller i en speciell miljö. Bara det fick min fantasi i rörelse. Vilken musik ska jag välja? Kanske något sorgligt och värdigt, i så fall en nocturne av Chopin. Eller ska jag slå an det humoristiska tonläget? Den gamla 80-talshiten med Wham: Wake me up before you gogo kanske skulle få de anhöriga att le en smula? Men det måste vara svårt rent praktiskt. Hur tajmar man in låten med dödsögonblicket?

Jag tycker att två tidstypiska behov skymtar bakom förslaget. Dels vårt behov av valfrihet, dels vår fixering av den egna upplevelsen. Jag menar för den sakens skull inte att förslaget är dåligt, men det får mig att fundera kring ovanstående tendenser. Jag föddes in i 1970-talets Sverige. Mina föräldrar valde varken barnomsorg eller skola, det var bara att ta vad som fanns. De som var äldre än jag och lämnade livet under den här tiden begravdes i kyrkan och hade alla svarta kors i dödsannonsen. Vissa saker var på ett visst sätt bara och så var det med det. Upplevelser talade man inte så mycket om. Visst lyssnade man på musik, gick på bio och drack kaffe. Men upplevelseindustrin var ett sammansatt ord som fortfarande knappt förekom i det svenska språket. Och gällande kaffet stod valet mellan brygg- eller kokmalet.

2010 skall du själv designa ditt liv, från förskola till... din död. I många avseenden är det bra. Men att ständigt vara utsatt för valfrihet skapar också ambivalens, oro och stress. Det är valfrihetens baksida. Jag tror att vi ibland behöver freda oss från valet och överlåta våra liv i någon annans omsorg. Att vila från valet kan också ge oss frihet. I Jesu undervisning är det centrala att vi kan hitta tillit och vila i något som är större än oss själva och vår egen upplevelse. När vi närmar oss den sanningen blir våra liv rymligare. Ramen vidgas. Och i den ryms både vårt liv och vår död.