Sagan i dig

Hur ska jag kunna påverka med de ord jag väljer? Hur kan någon vara intresserad av det jag har att säga? Jag håller andan varje gång jag skickar i väg en text. Våndas en stund. Och våndas lite till när texten sen kommer i tryck. Ibland vänder och vrider jag mina ord och bokstäver, andra gånger kastar jag dem ur mig. Oavsett vilket är det alltid samma känsla av skräckblandad förtjusning. En text blir inte mer äkta för att den kommer av sig själv och den är inte bättre eller viktigare för att varje bokstav är vägd på milligrammet. Men hur vet man att det man vill ha sagt gör skillnad?

Vad var det i dig som måste berätta sin saga? Detta är ett av mina allra käraste citat. Någon har påstått att det är en gammal känd engelsk poet som har sagt det. Jag vet inte om det är sant och det är ändå inte viktigt vem som yttrat orden. Det räcker att det är en sådan vacker formulering och att den sätter fingret på varför jag skriver trots att jag inte vet om någon vill läsa eller berörs av mina texter.

Jag har aldrig varit särskilt högljudd, snarare tvärt om, väldigt tystlåten. Men saken är den att ju mer jag skrivit desto mer bekväm har jag börjat känna mig med att också prata. Höra min egen röst prata om mig själv och vad jag tycker. Det har funnits en massa ord, beskrivningar, berättelser i mig, men de har tidigare varit ljudlösa. Inte förrän de har fått form på papper har de känts bekväma att uttala. Och i många fall har jag behövt mina känslor nerskrivna först för att de så småningom ska bli trygga att känna.

Jag tror att alla människor har en saga i sig. Vissa människor är redan så trygga och öppna att deras saga syns och känns utan att de behöver berätta den. Som jag förr brukade avundas dessa människor, som vet vilka de är och utan att tänka kan visa det. Vi andra, som av någon anledning har vår saga på behörigt avstånd, behöver liksom nästan skapa ett sätt att uttrycka oss. För oss är det aldrig självklart.

Om jag tänker efter så vet jag visst varför någon skulle vilja läsa det jag skriver. För att känna igen sig, för att hitta ord som sätter fingret på känslan man inte riktigt kan förklara. I alla fall är det därför jag skriver. För att sätta ord på min saga, det som är jag. Och för dem, lika mig, som behöver känna igen sig. Som behöver läsa en vacker formulering, eller bara rätt ord. Som tröst, för att fästa blicken, för att komma ihåg, för att hitta fram.