"Plötsligt var det bara klart"

Första kontakten med Pingstkyrkan fick Patrik när han gick på lågstadiet.

– Vi fick ett brev om att de hade ungdomsverksamhet och jag gick dit. Jag minns att vi spelade innebandy och att jag gjorde mig illa i mitt knä. Som avslutning bad vi tillsammans och jag fick frågan om det var något jag ville att vi skulle be för. Vi bad tillsammans för mitt knä. Det var så enkelt och det läkte fort. Då blev jag glad.

Patriks föräldrar är inte kristna men har aldrig hindrat sin son att utveckla sin tro. Under en period gick han inte i kyrkan alls eftersom ungdomsverksamheten låg nere men så efter några år träffade han sin kompis Andreas som frågade om Patrik ville följa med honom och hans familj i gudstjänsten.

– Under mellanstadiet blev jag mer involverad i kyrkan och de startade upp en ny ungdomsverksamhet. Jag hade roligt där och träffade mina kompisar. Det hände att jag gick till gudstjänsterna själv ibland, berättar Patrik.

Under högstadiet började Patrik läsa till konfirmationen men hoppade av eftersom han kände att det var svårt att hänga med. Gymnasiet gick han i Malmö och kände då att han inte hann med att gå i gudstjänst lika ofta som tidigare.

– Men jag fortsatte att be själv. Tron har man liksom inom sig, säger han och försöker sätta ord på det han upplever.

2006 fick Patrik på nytt kontakt med sin kompis Andreas och de började gå i gudstjänst tillsammans.

– Sedan dess har det bara flutit på.

En dag i fjor när Patrik satt vid sin dator fick han plötsligt en idé.

– Det var som om han sa till mig "du ska döpas" så jag gick till Joakim Freiman som är pastor i vår församling och pratade med honom om det. Han sa att det är något var och en själv får känna om de ska göra eller ej.

Patrik pratade med Andreas, som också blivit döpt som vuxen. Hans egen längtan och övertygelse blev allt starkare och i augusti i fjor förrättade Joakim Freiman dopet i havet vid Nybostrand.

– Inför dopet träffades vi sex som skulle döpas vid fyra tillfällen och pratade om vem Jesus var och om dopet. Joakim förklarade hur allt skulle gå till. Eftersom vädret var så dåligt bad vi om att det skulle bli bättre, berättar Patrik.

Dagen då han skulle döpas vaknade Patrik och kände sig väldigt nervös.

– Dopet var inte förrän klockan 17 så jag hann be lite och bli lite taggad, men när det väl var dags kände jag mig nervös igen, erkänner Patrik.

När de samlats nere vid havet stod Joakim Freiman ute i vattnet och tog emot de som skulle döpas en och en. Solen lyste.

– Jag hade vita kläder på mig och fick vara först. Men allt gick så fort att jag inte riktigt hann varken tänka eller känna något. Plötsligt var det bara klart.

Minnet som etsat sig fast är framför allt hur kallt och blött det var efteråt.

– För mig var det väldigt viktigt att döpa mig. Om man går i kyrkan varje dag så tycker jag att man ska döpas. Men det är upp till var och en. Jag känner att Gud helar mig och det känns bra, säger Patrik.

Efteråt fikade de och pratade med varandra om sin upplevelse. Patrik säger att dopet blev precis så som han trodde och hoppades.

Patrik berättar att han ofta kände sig ensam under högstadieåren. Att det var svårt att få kompisar i klassen.

– Men nu när jag lever som kristen har jag fått så många vänner som jag har roligt med. Jag känner att jag är en del av en större gemenskap.

Dopet är inget han pratar vitt och brett om.

– Jag har skrivit om dopet på Facebook, att jag har en tro och att jag läser Bibeln, men det är aldrig någon som har sagt något om det. Tron är ju en privat sak och folk får tycka vad de tycker.

På jobbet brukar arbetskamraterna kommentera att Patrik alltid är på så glad och positiv. Själv menar han att den kommer från Jesus.

– Jesus kom inte för att ta bort vår glädje, han kom för att ge oss den glädje vi inte kan hitta någon annan stans. Jesus skapade glädje i människors liv och det har han gjort i mitt också. Det är som att ha en glädjekälla på insidan!