Kramdjursfamiljen – en egen liten sekt

Min säng var alldeles proppfull av dessa inte alltid jättebekväma skumgummiuppstoppade tygbitar. Det var Snobben, Apanpapan, Uggleman och Pluto. Nalle, Nalle Lufs, Misse och Musseman. Och en hel drös andra vars namn jag tillfälligt tappat bort.

De flesta av dem fyllde sin riktiga funktion. De kunde trösta mig när jag kände mig mörkrädd, ledsen eller osäker. Men de hade också roller i ett större sammanhang, i min egen lilla kramdjursvärld.

Vissa skulle kanske kalla det en sekt. Ett 20-tal individer som bara umgicks med varandra på en liten yta. Ibland blev de kära, ibland slogs de. För det mesta hade de tydliga inbördes roller. De begick till och med kollektivt självmord för några år sedan. Så säger myten i alla fall. Eller så bara råkade de säckar som kramdjuren placerats i kastas av misstag i en källarstädning.

Apanpapan var ett kapitel för sig. Vunnen som han var i simsällskapets jullotteri blev han aldrig riktigt accepterad. Han var ju inte som Snobben, efterlängtad och utvald med omsorg i leksaksaffären. Omhuldad och alltid med på resor och släktbesök. Så sönderälskad att han sannolikt aldrig hade klarat en tur till i tvättmaskinen. Tvättäventyret sommaren -79 var nära att ta kål på honom och förvandla honom till en oigenkännlig klump av vått ludd.

Med Apanpapan var det annorlunda. Han var en figur som bara råkade hamna hos mig, och därför blev ungefär som ett fosterbarn som aldrig riktigt blev accepterad. Sannolikt kände han sig aldrig riktigt hemma heller.

Apanpapan var en grå, hemmastickad och särdeles ful apa. Hans långa ben var perfekta att knyta ihop, hans stora huvud var utmärkt att öva boxningsslag på och hans lite mopsiga uppsyn gjorde att han alltid fick vara den elake. Elakheterna bestraffades sedan med sträckbänk eller korsfästning med hjälp av fyra knappnålar på anslagstavlan.

Som det moderna barn av 10-talet min tvåring nu är, så har han såklart redan fler kramdjur än vad jag själv lyckades skrapa ihop under hela min barndom. Det är ugglan Hoho, det är hunden Vovven, det är Barbapapa och Kalle Kanin, som just nu tjänstgör som stöd och sovkompis under dagisvistelserna. Och en hel drös andra som ännu inte fått några namn.

Redan nu kan jag kanske skönja vissa roller även bland killens kramdjur. Det är tydligt att killen redan har ett par favoriter som han alltid är snäll mot. Andra tar han ut svängarna lite mer med. Ugglan Hoho, till exempel, tycker han om att retas lite med genom att dra honom i näbben och tofsarna. Hunden Vovven kan han strängt tillrättavisa.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen i killens egen kramdjurssekt. Om han inte hade tagit kollektivt självmord så hade det varit roligt att infiltrera gruppen med en långbent, ful apa vid namn Apanpapan. Som ett socialt experiment, liksom. För att se ifall det även 30 år senare slutar med korsfästning på anslagstavlan.