Plötsligt är man en bättre människa

Kanske tänker jag att detta skulle jag aldrig säga högt till någon, men är inte Hugh Grant en hygglig skådespelare ändå? Han har ju timing. Skämten sitter alltid bra. Det är stora känslor i det lilla och små känslor i det stora och jag kan filmen så pass bra att jag inte behöver tänka utan bara följa med när den rullar scen efter scen. Och det är välputsat och fint i filmen. Mysigt inrett och alla har glänsande hår och vackra leende. Runt mig i vardagsrummet är det ofattbart stökigt. Det ligger cirka hundra saker på golvet. Leksaker, kläder, teckningar och barntandborstar. När det blir reklam ser jag ner på röran och får dåligt samvete. Men så lovar jag mig att jag ska se klart filmen, röja bort det värsta och sedan gå och lägga mig. Genast känns det bättre. Tröttheten ligger som ett duntäcke över mig. Men jag vill inte ge vika för den. Inte än. Allt är så bra här i min varma soffa.

Och just som filmen går på igen och Colin Firth blir alldeles till sig av en ung kvinnas tatuering som han får en aning av precis innan hon kastar sig i en iskall sjö hör jag ett konstigt ljud på övervåningen.

”Det var en märklig hostning.” tänker jag. ”Det låter ju som när en katt kräks.”

Och mer hinner jag inte reflektera över ljudet. Det är som att min kropp har förstått vad som är på gång innan hjärnan kopplat klart. Jag är på benen inom en sekund och nästan flyger upp för trappan. Inne i min dotters rum är det mörkt. Till en början svårt att urskilja något. Men mina ögon är vana vid att ställa om mellan ljusa vardagsrum och mörka barnrum. Jag ser snart att på min dotters kudde ligger det kräk, bitar av clementin och banan som hon ätit för några timmar sen.

Hon sätter sig upp, gråter och frossar. Det är gegg i hennes hår och på hennes händer. Och den enda vuxna i huset - ja, det är ju jag det.

Jag tar upp henne i famnen och vandrar bort mot badrummet. Duschar av henne, tröstar henne, reder ut hennes toviga hår. Ger henne vatten, borstar hennes tänder på nytt. Bär henne tillbaka till sovrummet. Tar upp de illaluktande lakanen. Klämmer ner dem i tvättkorgen. Bäddar nytt. Bäddar ner henne. Tar fram en hink och ställer den framför hennes säng. Pussar henne på pannan och klappar henne på kinder när hon vänder sig om för att försöka somna om.

Inte en enda gång under tiden tänker jag på att imorgon är det antagligen jag som kräks. Över hur min kräkfobi kommer att ge mig panik. Att det inte kommer att bli mycket jobb några dagar framöver.

När jag kommer ner till soffan igen har det mesta av filmen gått. Hugh Grant står på en julkonsertscen och hånglar med en tjugo år yngre kvinna. Jag drar filten över mig och hoppas att min dotter får sova lugnt och slipper vakna en gång till i maginfluensaskräck. Sen tänker jag det är först nu som jag förstår hur det är att vara osjälvisk. Att vara förälder gör en till en bättre människa.