Plötsligt hände det något

Precis som alla andra alkoholister minns Bengt tydligt första gången han drack.

– Jag var 14 år. Det var tillsammans med kompisar, någon sorts blandning från några föräldrars barskåp. Jag kunde aldrig bidra eftersom mina föräldrar sällan drack och aldrig hade alkohol hemma.

Redan då blev Bengt medveten om vilken effekt alkoholen hade på honom. Han kände ett lugn.

– Jag har aldrig druckit för att det är gott. När jag var 15-16 år blev jag erbjuden att komma och sommarträna med MFF men tackade nej. Vi bodde i Beddingestrand och jag ville hellre vara där, jaga tjejer, köra moppe, dricka mellanöl och röka en och annan haschpipa.

Missbruket tog fart när Bengt gjorde lumpen.

– Vi låg på en övning nere i Falsterbo och jag minns att vi drack en massa pilsner mitt på dagen samtidigt som vi skulle köra hjullastare. Jag hade ingen koll på när jag skulle dricka eller inte.

Sedan dess har han aldrig kunnat begränsa sig. Det har aldrig kunnat stanna vid en öl eller en snaps. Bengt skulle alltid ha mer.

– När vi var ute och dansade var det aldrig någon som ville dela en kvarting med mig, de visste att de skulle inte få någonting. Eftersom jag alltid har varit stor har jag tålt en del, förklarar Bengt.

Han beskriver sig själv som ganska blyg och tillbakadragen. När Bengt drack slapp han den känslan.

– De jag har bott med och som känner mig har beskrivit mig som Dr Jäkel och Mr Hyde. Jag är inte alls samma människa när jag dricker. Jag kan inte själv förklara det men jag ändrar attityd utåt, utan att för den skull vara aggressiv.

Nu vet han att spriten, precis som jobbet, och stundtals träningen, varit hans flyktvägar.

– Det är otroligt vad kropp och psyke orkar med, funderar Bengt.

– I perioder har jag arbetat tolv timmar, ägnat kvällarna åt att dricka och sedan sovit tre-fyra timmar. Man tror att man har full koll, att man kan sluta nästa dag, men den dagen kommer aldrig.

Första gången Bengt åkte på behandling var 1989. Efter det var han nykter i över fyra år.

– Men jag gick inte på mina AA-möten och flydde till jobbet och det ena gav det andra.

2007 hade det gått så långt att Bengt bodde i en fyllkvart. Han hade inbrott, blev misshandlad och när polisen kom och såg hur han hade det stod valet mellan att bli omhändertagen enligt Lagen om vård av missbrukare eller att ta emot vård frivilligt. Bengt valde det senare och gick på öppenvården.

– Men jag klarade inte kraven som ställdes på mig. Jag hade jobbat i Norge och vant mig vid pengarna det gav. Inte långt efter tog jag ett återfall. Jag orkade inte känna och alkoholen blev min flyktväg igen. Jag är som alla andra missbrukare. Det är allt eller inget. Lagom finns inte och balans är skitsvårt.

Efter ett år i Norge var Bengt trött på allt. Han bestämde sig för att supa ihjäl sig.

– Jag drack i sex veckor och mådde riktigt dåligt. Jag drack två 75:or whiskey per dygn. För att sova, för att hålla mig vaken, för att äta. Jag satt ensam med en limpa cigaretter och en låda whiskey. När det var slut staplade jag ner till bolaget igen. Det var en fruktansvärd tid.

2009 väntade Bengt på en behandling på Nämndemansgården. Hans toleransnivå var så hög att han kunde ha tre i promillehalt utan att någon märkte det, men för Bengt var det en förutsättning för att alls kunna stå och gå.

– Inför Nämndemansgården var jag tvungen att genomgå någon form av avgiftning, men jag kände att jag inte pallade beroendeenheten en gång till, så jag sa att jag skulle sköta det själv. Jag var tvungen att komma in och blåsa några gånger men visste precis när jag kunde dricka för att det inte skulle ge utslag. Så sjukt var det, konstaterar Bengt.

Efter Nämndemansgården bodde Bengt på Halvvägshuset i Arlöv, gick på AA-möten varje dag och allt fungerade bra. Fram till Mikaelimarknad.

– Jag drack på fredagen och fattade ingenting när jag vaknade morgonen efter. Jag mådde skit och insåg att jag hade ställt till det på många sätt. Men jag klarade inte kraven så jag fortsatte dricka.

I januari året därpå hände något. Inte ens Bengt själv kan säga vad.

– Öppenvården gav mig ett ultimatum och sa att det var min sista chans hos dem. Kanske var jag rädd att bli lämnad ensam, funderar Bengt.

På 365 dagar gick han på över 365 AA-möten.

– Mötena är den absolut viktigaste förklaringen till att jag har klarat det den här gången. Det är dem jag har sumpat när jag har fått återfall. Jag kände att jag ville ha det livet som de hade på AA, men höll hela tiden en bakdörr öppen.

Den dörren har Bengt nu stängt för gott. Beroendeenheten, försäkringskassan och arbetsförmedlingen, som tidigare var hans fiender har hjälpt honom till balans och välbefinnande.

– Alla som vet min bakgrund är livrädda att jag ska börja jobba för mycket. Nu jobbar fyra timmar om dagen som vaktmästare på Gislöv IF och det är lagom för mig. Jag hinner gå på mina möten, träna, ha egentid och promenera med min sambo Anna och hunden Lady. Jag har aldrig känt mig så lugn och harmonisk som nu. Jag känner stor tacksamhet för att jag överlevde.

För dem som inte tror att alkoholism är en sjukdom berättar Bengt gärna om hur han betett sig. Hur han tittat på medpatienterna på beroendeenheten och tänkt att han minsann klarar alkohol bättre än dem. Att han kört rattfull 70 mil till Norge. Hur han en gång turade i fem dygn utan en tanke på sin sambo som satt hemma med sina små barn och undrade var han var. Och hur han när en annan sambo ställde ett ultimatum valde whiskeyn framför henne.

– Det handlar inte om hur lång tid jag varit nykter utan om själva tillfrisknandet. Jag är inte bitter, gjort är gjort och jag hade inte kunnat göra annorlunda utifrån mina förutsättningar. Gräver man ner sig kommer man ju inte vidare.

Någon skam känner Bengt inte.

– Trelleborgarna har sett och pratat om mitt missbruk. Men det är ingen som säger något negativt om att jag blivit nykter. Tvärtom, jag får många ryggdunkar!