I kylskåpets blinda fläck

Vitvaror kallas de, naturligtvis, för att man gör dumt i att köpa dem svart. Hushållsapparatur kräver klara papper: femårsgarantier, hängslen, livrem och reservdelsleverantörer på 24-timmars standby. Eller kallas de vita bara för att kylskåp, tvättmaskiner och diskmaskiner mest brukade ha den färgen förr? Ja ja, kan hända.

I den vita fläcken, eller ska vi säga "blinda", hamnar rester, öppnade konserver, halvätna ostar i folie och matvaror som inte nödvändigtvis passerat bäst före men ändå går in under rubriken "det här kan jag säkert göra något gott på. Om jag bara visste vad det var."

Det kan i många fall vara hyfsat färskt. Åtminstone vid den snabba besiktning man gör innan man raskt stänger burken igen och ställer tillbaks den, i hopp om att någon annan i hushållet har tänkt ut en strategi. Och där står den kvar, när man någon vecka senare blir sugen på något obestämbart och därför råkar rota i den blinda fläcken igen.

Men tro inte att det blir tyst och stilla bara för att du stängt kylskåpsdörren och lampan släckts (ja, jag har kollat att den faktiskt släcks). I mörkret (plats för skräckmusik) pågår nedbrytning, mögelprocesser, bakterietillväxt och en fermentering som skulle orsakat gaslarm under skyttegravskriget i Flandern 1918. Man kan bli mörkrädd för mindre. Det är därför lampan finns där.

Men: ser man inte problemet så finns det inte, eller hur? Klassisk förträngningsmekanik.

Med lite tur kan du bli rik och berömd. Det blev ju Sir Alexander Fleming. Han fick rent av Nobelpriset för att han var en usel diskare. Så usel faktiskt att penicillin började växa i hans provskålar.

Kanske håller du världens öde i dina händer? Din egen samling kan ju innehålla ett nytt superpenicillin som klarar resistenta bakterier. Eller en helt ny livsform, som vilken dag som helst kommer att kräva dagisplats och medborgerliga rättigheter.

Att man över huvud taget har mage att ställa tillbaks saker som lämnats åt sitt öde i kylen, låt vara halvt omedvetet, beror på en intressant funktion i reptilhjärnan. Som säger "fy vad äckligt! Men i morgon är jag kanske mer sugen?"

Det är inte så galet som det låter. Det är en i grund och botten ovärderlig funktion, som visserligen dragit på oss människor ett och annat beklagligt förgiftningsfall. Men som också klarat oss genom svåra tider, och är den direkta orsaken bakom surströmming, surdeg och mögelost eller grönländska delikatesser som rutten säl. Eller jästa produkter som vin och öl, för den delen.

Glöm bort det, och se om det blir bättre. Det är faktiskt den typen av problemlösning som vi människor är allra bäst på.

Det är därför den blinda fläcken för alltid kommer att bestå.