En julkrönika, bara så där

Okej då, en hyfsat vettig och inte allt för klichétyngd krönika, som inte bara upprepar gamla fraser och visar på den verkliga kärnan i...

Plötsligt avbryts mina tankar av ett gapskratt. Jag tittar upp, men ser inte vem som skrattar. Det var ju ovanligt, ett fröjdefullt skratt från hjärtat mitt i köphetsen. Inte precis vad man brukar lägga upp när man jämför vad den ekologiska broccolin kostar jämfört med den industribesprutade.

Där kom lyckogarvet igen. Och nu ser jag vem det är. En trashank till gammal man, ensam på vilobänken utanför kassorna. Han stillar sig med ett "ursäkta mig, ursäkta!" Och så flabbar han igen.

Han lär inte ha sett en dusch ens i broschyr på sistone, täckjackan är sliten, skäggstubbet grått och i handen håller han ett par pantkvitton som jag misstänker är ungefär hans jordliga tillgångar.

Jag vet att vi medelklassare bara ska köpa en tidning av de hemlösa, slå ner blicken och snabbt stressa vidare. Men jag kan inte låta bli. Vad är det som är så roligt? frågar jag.

– Vad är rolig? upprepar mannen på bruten svenska, och ser på mig med glada ögon. Allt! Allt är rolig!

Lite förvånande från en man som verkar sakna allt, och vars hem är var han nu väljer att lägga sin hatt. Bokstavligen.

Men han är munter, kanske lite påeldat av spriten han doftar av, och ivrig att ge mig ett exempel så pekar han på ett ställ med blommor.

– De är roliga! Vad de heter? Julstjärnor? De är vackra. Och roliga!

Sedan frågar han mig efter en svensk julvisa. Jag har på känn att "hej tomtegubbar, slå i glasen" inte är helrätt.

Så börjar han sjunga. På turkiska. Tror jag. Jag begriper inte ett ord, men melodin är omisskännlig; "Bjällerklang", i all sin globaljuliga glans.

Sen börjar han prata. Om den ryska ortodoxa kyrkan. Och den muslimska mosképrakten i Turkiet. Om hur rika de är, kyrkorna. Och om den rikaste mannen i världen, Omandias.

Omandias? Aha, Ozymandias, tänker jag. Shelleys antika kung, som storvulet sa "se på mitt verk, ni mäktiga, och förtvivla!" Och runtom hans staty ligger bara grusig sand.

– Nej, Onassis, kommer sedan mannen på.

Aha, Onassis. Skeppsredaren.

– Han var rik, han hade en vacker fru. Onassis hade allt.

Så slår trashanken ut med armarna:

– Nu är han borta! Begraven! Och alla sina pengar, han kunde inte ta med ett enda.

Trashanken sitter nöjd. För när han lämnar den här världen, då ska han ta med sig exakt lika mycket som den rikaste mannen i världen. Det är inte illa.

Jag önskar god jul, och ger honom en julpeng. Det är trots allt inte varje dag man blir serverad en julkrönika. Bara så där.