Dagar kantade av guld

Men så fick vi plötsligt frågan: Varför är vi aldrig på Experimentariet i Köpenhamn?

Tja. Ingen har ju föreslagit det, men om intresset finns – visst då åker vi. Så vi tog ut en semesterdag, kände lite sorg i hjärtat, "det är nog sista höstlovet vi är lediga innan vi får barnbarn", packade bilen och rullade över bron.

Det blev en lång, härlig dag. Fylld av samvaro, ny kunskap och nya insikter om vilka våra barn är.

Vi blåste såpbubblor ihop, låg på spikmatta, körde rullstol på tid och mätte vår muskelstyrka.

Under den goda och avkopplande lunchen njöt maken och jag av den sötma äldre barn bjuder på, att kunna fråga "vad vill du ha?", beställa det – och se det ätas upp!

Sedan fångades vi upp av en ung naturvetare som kom bärande på en stor skärbräda med hjärta och lungor från ett får.

Våra tre söner var som uppslukade. Den ene, som brukar bli kritvit i ansiktet bara man nämner ordet blod, följde sina bröders exempel och krängde på sig latexhandskar för att kunna vara med och känna.

Mest intresse visade lillebror, som frågade efter hjärtklaffar och fingrade intresserat på dem. Han blev stående vid skärbrädan i nästan en timme och berättade med inlevelse allt han lärt sig på NO-lektionerna.

Inte visste jag att han visste så mycket. Och inte visste jag att jag själv kunde stå ut med att stå så nära uppskurna organ, bara för att få dela stunden med mina söner.

Livet som lovledig förälder kunde inte krönts på ett bättre sätt.

Det är med ett visst vemod jag ser en del av det som hör till livet med små barn gå mot sitt slut.

I veckan blev yngst sonen sjuk och lite kaxigt konstaterade jag att i januari fyller han tolv, då får jag inte längre vabba, så han klarar sig nog själv. När maken såg sonens febriga uppsyn erbjöd han sig att stanna hemma och jag tänkte att min kontakt med Försäkringskassan var över.

Natten därpå väcktes jag av en ledsen kille med ont i öronen, så det vara bara att logga in och ansöka om ersättning för vård av sjukt barn. En timme i telefonkö till vårdcentralen resulterade i ingenting och jag sände en tanke till alla nyblivna föräldrar och ensamma äldre som har ett betydligt större vårdbehov än vi...

Det blev en dag fylld av sonens smått filosofiska funderingar och lite lussebak.

Högst troligt den sista dagen för vård av sjukt barn som sanktioneras av staten men jag hoppas att sönerna kommer att vilja tillbringa fler guldkantade dagar med oss både på lov och i feberdimma framöver.