En pappa att imponeras av

– Nu ska pappa jobba.

– Papa obba, upprepar killen, och har därefter en mindre utläggning om hur jag ska komma dit.

– Pappa sykka, säger han och vevar med händerna.

Killen tittar på mig med stora beundrande ögon. Att cykla är det häftigaste tvååringen vet, och att pappa kan cykla är han mäkta imponerad över.

– Det är väl kul så länge man kan imponera på sina barn, säger killens förskolefröken och skrattar.

– Njut så länge det varar.

När jag sätter mig på min stålhingst och susar ner till jobbet i 80 knyck (det är i alla fall så jag framställer det för killen när jag kommer hem) så funderar jag lite på det hon sa. Ja, hur länge varar det egentligen? Jag vet att det finns en bäst före-dag för söners beundran över pappors prestationer, men när infaller den?

När jag var liten var jag grymt imponerad av min pappa. Inte bara på det där vanliga sättet, över att han kunde fixa allt, visste allt, var jättestark och alltid körde bilen. Nej, jag var imponerad även på ett annat sätt. Ett "min pappa är polis"-sätt.

När man är liten måste polis vara det bästa yrket ens pappa kan ha. Jag vet inte hur många kniviga situationer jag klarade mig ur som liten genom att säga:

– Min pappa är polis!

När jag stod där med snöbollen bokstavligt talat hängande över mig, och översittaren från två årskurser över just skulle stoppa den innanför tröjan på mig, så var det en oslagbar fras att plocka fram. Ungefär som en livlina i ett frågesportprogram på tv som funkade varje gång. Smaka på den här:

– Min pappa är polis, om du inte slutar så kommer han att sätta dig i fängelse!

Nästan lika bra var grannflickans:

– Min pappa är brandman, han kan spruta vatten på dig!

Betydligt bättre än:

– Min pappa är chef på gatukontoret, han kan gräva ett hål som du trillar i!

Eller:

– Min pappa är arkitekt, han kan slå en linjal i huvudet på dig!

Efter ett tag föll pappas hjältegloria något på sned. Det var när jag fick klart för mig att han inte var en särskilt stor och stark polis, snarare en smart och spänstig. Att han inte klubbade ner bovarna med batong eller brottade ner dem, utan oskadliggjorde dem med listiga polisgrepp och handbojor. Än mer bleknade pappas förträfflighet när han berättade att han mycket sällan körde bilen på utryckning, utan nästan alltid satt i passagerarsätet. Så mesigt! Spiken i kistan kom nog när han avslöjade att han aldrig under hela sin karriär dragit sitt tjänstevapen. Nähä? Var han verkligen inte tuffare än så?

Jag minns också när pappas yrke blev en belastning. Det var när jag i senare tonåren började komma in i brännvinsåldern och pappa samtidigt tjänstgjorde i hembrännarnästet Sjöbo. När han började sätta dit samma hembrännare som polarna köpte sin sprit av, då var det mindre roligt. Då försökte jag istället smita undan och säga:

– Nej, min pappa är INTE polis!

Eller om de redan visste:

– Nej, det var INTE han som tog fast er hembrännare!

Fast det var det ju för det mesta.

Jag minns att jag inte var särskilt imponerad över min pappa då. Men jag minns också när det vände tillbaka.

På en fest dök det upp en kille som jag visste befann sig på den slaka linan, på gränsen till de kriminellas värld. En sådan som min pappa hade anledning att träffa ute på stan i tjänsten, om man säger så. Han gick fram till mig och sa:

– Öh...det är din farsa som är snut va?

– Eh...ja...hehe... flämtade jag och gjorde mig redo att lägga benen på ryggen.

Istället lade han armen om mig och sluddrade:

– Han är den SCHYSSTASTE polisen som finns. Alla andra snutar är dumma i huvet och tror att man gjort saker när man inte har det, men din farsa kan man snacka med. Din farsa är SCHYSST!

I det ögonblicket kom stoltheten över pappa polis tillbaka. Jag var så glad att han, av alla poliser i stan, var den som värsting-wannabeen kunde leva med, och till och med respektera. Det var ännu coolare än att slåss med batong, köra polisbil i 180 och skjuta skarpt. Och det gav mig ännu större respekt än vad en actionpolispappa hade gjort.

Nu är han pensionär, men jag är fortfarande imponerad av honom. Fast på andra sätt. Jag är imponerad av hans sorglösa inställning, hans självlärda händighet som har hjälpt oss så många gånger och hans förmåga och lust att ställa upp. Jag är imponerad av att han finns där. Alltid.

Och det är det jag hoppas att även min lille kille kan imponeras av i framtiden. När han inte tycker det är så fräckt att cykla i 80 (eller snarare 25) knyck ner till stan längre. När han inte heller tycker det är särskilt häftigt att jag skriver i tidningen. Då ska han imponeras av att jag är en sån pappa som ställer upp. Och finns där. Alltid.