Sju miljarder, det är väl lugnt

Ända sedan koltåldern – det heter så, fastän jag aldrig sett en enda kotte gå i kolt – har man fått sig itutat att jordens befolkning knakväxer, och ska så göra tills vi alla står som pingviner på en klippa och kämpar för att få rum med labbarna på torra land. Är det vad som väntar på måndag, då?

Fel, fel, fel, säger professor Hans Rosling, och det tackar vi speciellt för.

Att lyssna på Hans Rosling är alltid en lisa. Har ni inte gjort det så rekommenderar jag en sväng till Youtube (fast det finns förstås många andra bra webbsajter också). Bland alla domedagsprofeter som dundrar om vår framtid så framstår Rosling verkligen som en stråle av fladdermuskiss.

Ja, förlåt, det där sista var ett skämt som Monty Python lämnade på klipprumsgolvet, och som jag därför kände att jag kunde sno. En furste mottar hyllningar av sitt folk, och reagerar med ett "eh... va?" när han får höra just detta att "ers majestät är som en stråle av fladdermuskiss." För han lyser nämligen upp, får han sig förklarat, "när allt omkring är mörker."

Ja, jag tycker det är en fin bild i alla fall.

Hur som helst: familjer i fattiga länder föder förvisso fortfarande många barn. Men överallt där barnadödligheten ombeds av en civiliserad sjukvård att vänligen kissa och gå och lägga sig, och där människor får pension och inte längre är beroende av barn för att trygga sin ålderdom, där sjunker barnafödandet.

Enligt hans Rosling har vi nått något så pikant som "peak child"; den punkt då åldersgruppen 0-4 år slutar att växa. Det gjorde vi redan på 90-talet.

Däremot ökar den äldre befolkningen, och det är inte mycket att göra åt. Vi är ju liksom redan födda. Det kommer att ta ett tag – närmare bestämt två generationer – innan inbromsningen fått full effekt och jordens befolkning når sitt absoluta, historiska max. Som mest blir vi runt nio miljarder, enligt Rosling, och dit når vi troligen mot slutet av det här seklet.

Alla vi som har föresatt oss att bli riktigt gamla, vi kommer alltså garanterat att bli maxade, allihop. Samtidigt som vi då förstås blir en del av "problemet", om jag får uttrycka det så.

För det läskiga är inte att det oupphörligen föds nya barn. Utan att det ur de ungas perspektiv är vi, gamlingarna, som kostar och tar plats och drar långa poänglösa historier om hur man firade jul på Arne Weises tid.

Jag tror ändå inte att ättestupan kommer tillbaka. Men en utmaning blir det, att fixa mat, husrum, jobb och rent vatten åt alla. Det här fixar vi!

Jag är beredd att kavla upp ärmarna. Och sätta mig i gungstolen, på verandan, och se hur snorvalparna ska lösa det här.