Svänget räddade Swingfly

Därmed inte sagt att det är dåligt. Exil-Brooklynbon Richard "Swingfly" Silva II är en supersäker rappare, om än tonmässigt monoton, och med sidekicken Christoffer Hiding som refrängsångare lyfter de partyhippa låtarna á la Teddybears eller Outkast.

Det faktum att Swingfly i våras blev den förste hiphopartisten att ta sig till final i den svenska melodifestivalen är det som satt honom på kartan för den breda publiken. Och de har förstås kommit för att höra "Me and My Drum." Den kommer faktiskt redan efter en halvtimme, och precis som man formulerar tanken "konstigt att han inte sparar den till sist", så visar det sig att det är precis vad han gör.

Det återstår nämligen bara ett par snabbt avverkade extranummer, bland annat rockiga "Something's Got Me Started" från senaste plattan "Awesomeness", innan Swingfly & Co lämnar scenen med god marginal kvar till trekvartsstrecket.

Det som räddar föreställningen är att en hel del av låtmaterialet – som Teddybearsproduktionen "Hey Boy" och "Singing That Melody" från plattan "God Bless The IRS" - är såpass smart, begåvad och lyxigt förpackad, modern pop. Okomplicerad och besvärande lättsmält, visst, men samtidigt svängig och festsugen.

Tråkigare är att Swingfly inte bjuder på särskilt mycket, inte exponerar sin personlighet mer än i lite cool beatboxduell med trummisen Nino Keller och ställer in sin tänkta lilla dansuppvisning lite småsurt eftersom det är vått på scenen. Istället kallas polaren "Tony" in och får köra lite breakdance, varpå han försvinner lika plötsligt som han dök upp. En beatboxversion av Blackstreets "No Diggity" är det enda extragodiset, och det förslår inte långt.

Snopet, men svängigt.