Tryckfrihet – inte för hån och hat
Skräcken och bestörtningen inför massmördaren i Norge är ännu omöjlig att greppa. Efter de händelserna är det dagliga inlägg i media om det farliga i den hätska tonen i anonyma kommentarer på nätet.
Det är bra med denna debatt. De fullständigt vettlösa spyorna man kan läsa under anonymitetens täckmantel är mycket obehagliga och visar en underlig klyvning av samhället. Även på seriösa tidningars kommentarsfält, som SvD och DI, vräks det ut horrörer. Jag är alldeles mållös. Och djupt bedrövad och ledsen. Hur kan det finnas så mycket hat? Var finns dessa människor? Varför vill de vräka ut sin avsky? Vad vill de ha i stället? Och vem vill läsa dem?
Anonymitet kan någon gång vara befogad, men oftast inte, inte här och inte nu. Det finns grupper som tycker att de inte blir respektfullt bemötta då de säger saker som inte är politiskt korrekta. Det är sant. Det finns en Konsensus i Sverige hos journalister och hos politiker. Och hos de flesta vill jag tro. En samsyn om vad som är ett bra samhälle, ett samhälle med värderingar vi vill ha och som vi tror ger den bästa framtiden. Alla tycker och tror inte så. De säger att eliten bestämmer, de påstår att Sverige är en polisstat, de föraktar etablissemang, media och folkvalda. Åsiktsfrihet och tryckfrihet säger man. Men det handlar om något helt annat! Det har blivit ord som devalverats för att rättfärdiga hån, negativism och ett primitivt förakt. Behövs anonymitet för att de annars inte fritt kan spy galla? Nå då så.
Det största problemet är ändå inte kommentarernas anonymitet. Det stora problemet är hatet i sig. Det måste vi kunna säga. Politiskt korrekt eller ej. Vi vill inte ha sådant hat, grova ord, mobbing, anonyma elakheter. Det finns inga skäl till den otäcka tonen i inläggen. Fortfarande gäller att en ond tanke mer, är en ond tanke mer, en god tanke mer, är en god tanke mer. Och Sverige är ett gott land att leva i.
Tidningarna tvingas nu hantera näthatet. Man sanerar antingen med en moderator som förhandsgranskar, då är tidningen ansvarig för innehållet. Vid efterhandsgranskning tas i stället inlägg bort efter publicering om kommentaren är lagvidrig eller strider mot tidningens policy. Då gäller annan lag. Numera finns också utomstående företag som hjälper tidningar att städa i kommentarerna. Några tidningar har helt sonika stängt kommentarsmöjligheten.
Men samtal är bra. Genom att gnugga åsikter och argument mot varandra kommer förhoppningsvis något bra och bättre fram. Men detta hat, denna upplevda känsla av att inte höra till samhället, var kommer det ifrån, och varför? Eller är det trots allt inte så många? Kanske är det en mindre grupp av mycket aktiva personer som under olika anonyma alias ger sken av att vara många. Arga. Utanför. Elaka.
”Don’t be evil” är Googles uppförandekod. Är den en troskyldig dröm?
