Ska facket bestämma?

En ung flicka, Sofia Appelgren, har startat en salladsbar i Göteborg. Hon driver den själv, med hjälp av några timanställda.

Fackförbundet Hotell och Restaurang vill tvinga henne att teckna kollektivavtal. Hon vill inte. Inte heller hennes anställda – de är inte med i facket, vill inte heller vara det. Så fackförbundet har förklarat hennes lilla restaurang i blockad.

Tjockmagade strejkvakter står vid entrén och försöker hindra gäster att ta sig in. Fackförbundet har bett fyra andra fackförbund att ställa upp med "sympatiåtgärder" för att få salladsbaren på knä.

Sannolikt vinner facket. Antingen tvingar facket Sofia att teckna kollektivavtal, mot hennes och de anställdas vilja. Eller också knäcker facket hennes lilla företag med sina blockader, och driver henne i konkurs.

Socialdemokratin – politikerna och de lydiga ledarskribenterna – kommer att beskriva detta som en viktig framgång i den fackliga kampen för löntagarnas rättigheter.

Så har facket gjort med många företagare tidigare. Facket ökade sin användning av blockadvapnet 1991– 2005. Enligt Medlingsinstitutet har frekvensen ökat ytterligare 2006.

Fallet Sofia Appelgren är en aktuell illustration till en ny viktig analys av maktrelationerna på arbetsmarknaden. Statsvetaren Erik Moberg har i sin nya bok Lockout, Strejk och Blockad (Ratio) undersökt konfliktvapnet på den svenska arbetsmarknaden, i ett dubbelt perspektiv. Först en historisk genomgång som visar att arbetsgivarnas lockout var effektiv, i början; både storstrejken 1909 och Metallstrejken 1945 blev en förlust för facket.

Sedan analyserar Moberg konflikternas struktur, och finner att den ökande specialiseringen av arbetskraften gjorde strejkvapnet effektivare. Vi såg detta under konflikten 1980: facket behövde bara ta ut några få nyckelgrupper i strejk för att lamslå stora delar av samhället. Facket kan alltså med små kostnader vålla motparten stor ekonomisk skada. Men lockouten är mycket dyr för företagen. Makten i arbetsmarknadskonflikterna har förskjutits till fackens fördel.

Moberg för in ett nytt och analystekniskt viktigt begrepp: "systemförsvarskonflikter". Med det avser han de fackliga blockader som inte ingår i någon avtalskonflikt utan endast har som syfte att bevara fackets makt. Den officiella beteckningen är "sympatiåtgärder". Sådana blockader drabbade leksaksföretaget Toys?R?Us, och den lettiska byggfirma som började bygga i Vaxholm. Totalt elva LO-förbund knäckte det lettiska företaget, drev ut de anställda och fick företaget i konkurs.

Hur har facket fått denna makt? Utöver de strukturförändringar i ekonomin som Moberg pekar på ligger förklaringen i symbiosen mellan LO och socialdemokratin. Facket har finansierat regeringspartiet och fått lagstiftning och skydd i ersättning. Och alla har vant sig vid att facket bestämmer.

Ett exempel. Många rättighetsförklaringar ger den enskilde rätt att bilda eller ansluta sig till fackförening. Den svenska regeringsformens rättighetskapitel, RF 2:17, stadgar rätt för föreningar att vidta stridsåtgärder. Detta är det enda fall jag funnit där en mänsklig rättighet ges inte till individer utan till organisationer. Facket har lagens rätt att utöva tvång och trakasserier och ekonomiskt skada enskilda företagare.

Hur länge ska också den nya regeringen acceptera denna utomparlamentariska övermakt?

Nils-Eric Sandberg är fristående skribent