Dömd av brottslig amatör

Det låter som en omöjlig kombination i ett demokratiskt samhälle med höga ambitioner på rättssäkerhetens område. Men i Sverige är det fullt möjligt. Nämndemän, som i praktiken fungerar som domare, med just den bakgrunden kan ha avgörande inflytande över en åtalads påföljd alternativt frikännande.

Aftonbladet (20/2) har visat att 200 nämndemän förekommit i brottsutredningar de senaste åren. 25 av dem har dömts för brott. Elva är kvar i tjänst i dag. Brotten är av varierande grad, men här finns fall av olaga frihetsberövande, stöld, ofredande, röstfusk och grovt rattfylleri.

All typ av brottslighet och brottslig vårdslöshet kan inte i all evighet diskvalificera från möjligheten att verka som domare. Men brott som ligger nära i tiden eller är av grövre art går inte att förena med en sådan roll. Det undergräver förtroendet för rättsväsendet.

Nämndemannasystemet har andra allvarliga baksidor. Den största risken, som bland annat Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Uppsala universitet påpekar, är att nämndemännen verkar som domare men utan juridisk kompetens. När lagstiftningen blir allt mer komplicerad och även europeiska rättskällor ska tas i beaktande blir kraven allt högre på domarna. Att lekmännen kan fälla en åtalad även om juristdomaren anser det motsatta är orimligt. Och det är just den påverkan nämndemännen oftast har, de fäller hellre och hårdare än proffsen. För att låna Mårten Schultz ord ”nämndemännen dömer på magkänsla – vilket ger kalla kårar för alla som bryr sig om legalitetsprincipen”. Man ska bara kunna dömas för brott som är betraktade som sådana i lagen.

Den kompetens som nämndemännen i dag har är i form av partibok. Att just partimedlemskap skulle göra någon till en mer lämplig domare än andra ur allmänheten är i sig märkligt. Med Sverigedemokraternas intåg i domstolarna har det uppmärksammats mer än tidigare att politiska utgångspunkter kan påverka utfallen.

Särkskilt har det påpekats att SD- politikers platser i migrationsdomstolarna riskerar att ha inverkan på utlännings- och medborgarskapsärenden. Tidningen Arbetaren hävdar dessutom i en genomgång av 45 tings- och hovrättsdomar att SD-nämndemän haft en avvikande uppfattning jämfört med övriga rätten i fall där det kan misstänkas bero på den tilltalades ursprung.

Problemet med kopplingen mellan politiska partier och rättsskipningen är ingen isolerad SD-sak, men saken har uppmärksammats särskilt på grund av de uppenbara motsättningarna. Det gör tydligt att en direkt koppling mellan den politiska och dömande makten är olämplig.

Mycket talar för att nämndemannasystemet är obsolet. Att lekmännen får mindre inflytande i högre instanser och ingen alls i högsta är i sig ett argument: rättvisan är ingen lek.