Socialdemokraterna sorterar in sig i ett fack

IF Metalls Stefan Löfven har i många år representerat Socialdemokraternas särintresse: LO. Han är inte folkligt förtroendevald. Han saknar erfarenhet från politiskt valda församlingar. Han har ingen utrikespolitisk erfarenhet. Inte på något av de prioriterade områden som det har talats om som viktiga för näste ordförande att ha erfarenhet från, har han erfarenhet.

Däremot är han facklig. Lär vara en god avtalsförhandlare, har i den förra lågkonjunkturen gjort upp med arbetsgivarna om arbetstidsförkortning och sänkt lön i stället för uppsägningar. Han värnar industrins tillgång till billig energi och har tagit strid mot Kommunal om jämställdhetspotter.

Löfven kan omöjligt bli mindre lyckad eller kortvarig på posten som partiordförande än Håkan Juholt. Sättet som partiledningen har processat fram hans namn på rymmer förvisso en rad tveksamheter i fråga om interndemokrati och öppenhet; S framstår här som den verkliga urtidsödlan bland riksdagspartierna. Det är inte tal om att ge Löfven en ettårig provanställning som ordförande fram till kongressen i april 2013. Verkställande utskottet har gjort det omöjligt för gräsrötterna att få ett ord med i laget.

Att Facket tar över Partiet är inte enbart talande för Socialdemokraternas marginalisering utan också för hur partitoppen ser på sin egen roll i samhällsdebatten.

S växte fram som ett intresseparti. Uppdraget var viktigt. Arbetarnas rättigheter behövde stärkas, även om liberalerna i riksdagen hade tagit flera steg för att öka jämställdhet och rättvisa i samhället långt innan S var en kraft att räkna med. Redan under 1800-talet genomfördes en rad ekonomiska och sociala reformer: tryckfriheten, humaniseringen av rättsväsendet med likhet inför lagen, införandet av en folkskola, lika arvsrätt för män och kvinnor, kyrkans makt över undervisningen försvann och dess monopol som trossamfund avskaffades, näringsfrihet, frihandel, ståndsriksdagen avskaffande, möjligheten till barnarbete begränsades, kvinnors rättigheter stärktes, Yrkesinspektion med stärkt skydd för arbetare infördes och sjukkassor fick statligt stöd. Det var folkmakt mot herremakt. De liberala reformerna med allmän och lika rösträtt för män 1911 och kvinnor 1919 gjorde det möjligt för Socialdemokraterna att växa sig starka och dominera Sverige under 1900-talet. Men fram till 1930-talet var det liberaler som dominerade de socialpolitiska diskussionerna. Den första stora social­försäkringsreformen, införandet av folkpension, genomfördes innan S satt i riksdagen.

När socialdemokratin föddes var den ett sär­intresse för arbetare, mot resten. Det var klass mot klass och diskussionen handlade mest om hur produktionsmedlen skulle organiseras. Partiet mognade, insåg att man måste föra en politik för alla om man ska få makt att förändra. Sedan Ingvar Carlsson har det varit ett pragmatiskt parti, som accepterat valfrihet och vinster i välfärden, socialistiskt endast i retoriken. Med en fackordförande som ny partiledare riskerar S att gå i barndom.