Sjöstedt följer partitraditionen

Sjöstedt ”ser bra ut på bild”, som ett av argumenten för att välja honom lät på trettondagen. Det gjorde egentligen aldrig Ohly, hans vurm för kommunism dominerade bilden.

I Sjöstedts avslutningstal på söndagen fanns nu inte kommunismen med som definierande ord, men väl socialismen. Sedan Socialdemokraterna övergivit alla krav på socialisering, och under Håkan Juholt hellre talar om social demokrati i stället för socialdemokrati, är V ensamt i riksdagen om att argumentera mot enskilt ägande. Det var antagligen också därför som Sjöstedt vinnlade sig om att tala om ”demokratisk socialism”. Han bär en övertygelse som gick ur tiden 1989. Ändå påstår Sjöstedt lusfräckt att V är en del av den globala demokratirörelsen. Nu är det inte främst socialism som lockar folket i arabvärlden utan frihet från tyranni, just den tyranni som Sjöstedt blundade för när han som 14-åring anslöt sig till ett kommunistiskt parti. Hans frihetsbegrepp är befläckat. Hans rättvisedefinition handlar inte om möjligheter utan om utfall. Kampen mot vinster i välfärden begränsas till kvinnodominerade yrken. Kommunala bygguppdrag som finansieras med skattemedel är det inte så noga med.

Visst är det uppfriskande med politiska angrepp. Det är också oppositionens uppgift att förklara vad regeringen gör fel, och att föreslå alternativa lösningar. Ett absolut grundkrav för attackerna är emellertid att de är sanningsenliga. Här slirar Sjöstedt betänkligt. Han kräver att Sverige ska vara ett land där sjuka inte slängs ut ur sjukförsäkringen och där alla barn ska få den utbildning de behöver. Vem är emot?

Han lyfter barnfattigdomen: ”regeringen försöker bortförklara den, vi tänker utrota den.” Att göra det är ungefär lika lätt som att springa ifatt sin egen skugga, som tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt (S) så träffande har beskrivit det. Den barnfattigdom som Sjöstedt ondgör sig över är relativ, inte absolut. Den definieras utifrån att alla inte har det lika bra, även om alla har det bra. Att helt utjämna alla skillnader i samhället kräver mycket stora omfördelningar, närmast av kommunistiska mått. Om V under Sjöstedt har detta som mål bör han också beskriva hur han tänker sig att genomföra det.

Av just denna vara var det dock inte så mycket i Sjöstedts tal. De stora offentliga satsningar han vill göra kräver att det ekonomiska ramverket bryts upp. Det tycks heller inte finnas någon hejd för hur mycket världens redan högsta skattetryck skulle kunna höjas.

Vänsterpartiet har alltid varit en udda fågel i svensk politik. Det ser ut att förbli så.