Frälsare för troende

UPPSALA.. Det var nästan hallelujastämning i kongresshallen. Distrikten i Skåne och Göteborg utmärkte sig visserligen. ”Jag är inte särskilt religiös och tror inte på frälsare, men mitt hjärta säger en sak: sex timmars arbetsdag; Rossana, Rossana, Rossana”, som den skånska distriktsordföranden Ruzica Stanojevic sa i talarstolen. Hon sammanfattade både stämningen, vad som skiljer och vad som talar för Dinamarca.

I sanning är det svårt att se skillnader, mer än könet.

För några är det tillräckligt.

Klart är att många vänsterpartister hoppas och tror på Sjöstedt. Det fanns nästan inga gränser för vad som tillmättes honom av anhängarna: ”Valvinnare”, ”den kommunikatör partiet behöver” och ”kan rädda världen” var bara några av de blygsamma omdömena.

Att det rödgröna samarbetet inför valet 2010 har sått ett frö i V var lika tydligt. Nu duger det inte med bara samhällskritik. Det parti som Socialdemokraterna så länge höll på armlängds avstånd har fått smak på makten. När Mona Sahlin tvingades låta V bli en del av de rödgröna öppnades dammluckan för väljarströmmarna. Håkan Juholt är på god väg att se till så att alla fördämningar brister.

På pressträffen efter partiledarvalet bedömde Sjöstedt väljarpotentialen för V till mellan 10 och 15 procent. Han tror sig också kunna locka väljare från alla andra partier.

Det är nog mer av en from förhoppning är verklighetsförankrad analys. Vänsterpartiet stöter bort väljare. Socialiseringskravet är inte så populärt som Sjöstedt tror. V kan rimligen bara plocka röster från två håll: S eller soffan.

Att den nye partiledaren ändå talar om regeringsmakt kan bara förklaras av att det är vad han förväntas säga.

Den givna frågan är hur Sjöstedt tänker sig att kunna utmana den sammansvetsade Alliansregeringen utan de gröna. Han vill nämligen inte upprepa det rödgröna samarbetet. Miljöpartiet är med sin positiva inställning till vinster i välfärden ett rött skynke för honom. Men makten vill han ha. Och han tror sig nå den genom att inte kompromissa om politiken före valet. ”Det är en styrka för oss att gå till val på olika program”, hävdar han – och verkar tro på det själv.

Att inte ge väljarna svar på Fredrik Reinfeldts (M) vid det här laget klassiska frågor kan lika gärna vara just det som sänker de rödas hopp om maktskifte. 2014 lär det vara lika aktuellt att fråga oppositionspartierna vad de ska göra, hur de ska göra det och tillsammans med vem, som det var före det rödgröna experimentets tillkomst.

Det ska nog mycket till för att väljarna ska tro lika blint på Jonas Sjöstedt som V-ombuden i Uppsala.