Vänsterpartiet blir inte dubbelt så bra

Han framhålls av både statsvetare och ledarsidor i olika kulörer som en röstmagnet med kapacitet att dra väljare från den skakade socialdemokratin. Själv pekar Sjöstedt ut landsbygden som ett nytt fält för Vänsterpartiet. Det är möjligt att han kan lyckas. Sjöstedt har skapat en personlig trovärdighet utan att backa en tum från sin radikala socialistiska agenda med starkt motstånd till privat företagsamhet, valfrihet och EU.

När partistyrelsen förordade honom stärktes Sjöstedts position ytterligare. Men under helgens kongress i Uppsala är det inte omöjligt att han får sällskap i förarhytten. Flera distrikt går emot partistyrelsen och vill ha dubbelkommando vid styrspakarna, något som Sjöstedt också förespråkar. Av de återstående kandidaterna, Rossana Dinamarca och Ulla Andersson, är den senare favorit till att göra Jonas Sjöstedt sällskap om partiet väljer att gå Miljöpartiets väg med två ledare.

Förespråkarna för det delade ledarskapet, som Kronobergs distriktsordförande Carin Högstedt, lyfter fram att det är ansträngande att vara partiledare och att det är bra om två kan dela bördan. Även jämställdheten är ett argument, ett feministiskt parti bör inte ha en ensam manlig partiledare.

Thaher Pelaseyed, Vänsterpartiets ordförande i Göteborg och medlem i partiets framtidskommission, tillhör motståndarlägret och menar att två partiledare snarare riskerar att öka maktkoncentrationen kring partitoppen. Pelaseyed hävdar också att ett feministiskt parti ska visa att topposter kan innehas av en kvinna utan att hon ska behöva riskera att överskuggas av en man.

Miljöpartimodellen med två språkrör ger inte något entydigt svar på vem som har rätt. Även om männen var dominerande i de första språkrörskonstellationerna, befann sig Maria Wetterstrand knappast i någon skugga under Peter Eriksson.

Ingen kan heller säga hur framgångsrikt Miljö­partiet varit med enbart Wetterstrand i ledarrollen; trots framgången i förra valrörelsen nådde MP inte i närheten av vad opinionsmätningarna länge antydde. I den senaste paruppsättningen är Gustav Fridolin den som tar klart mest plats – så mycket att hans egna kritiserar honom för att inte förankra sina förslag enligt den ursprungliga språkrörstanken.

När det gäller att få väljarnas förtroende för en person med ambition att leda landet, är det avgörande att lyckas skapa en relation som når igenom mediebruset. Få har den förmågan. Jonas Sjöstedt tycks äga den.

Det är inte lätt att hitta en sådan ledare, och på vilket sätt skulle det då vara lättare att hitta två?