Politisk satir bäst utan politiska pengar

Det är en upphöjning som SD borde uppskatta, så som dess företrädare i åratal gnällt över att de inte blivit insläppta på den mediala scenen. En hel föreställning om den egna ledaren; det är Olof Palme-klass på det!

Men Sverigedemokraterna verkar ha drabbats av plötslig rampfeber och vill undvika strålkastarljuset. När Teaterrepubliken sökte 250 000 kronor till projektet Realistisk, realistiskare, realistiskast – i vilket pjäsen om Åkesson ska ingå – reserverade sig Hans-Olof Andersson, SD:s representant i Region Skånes kulturnämnd. Andersson sa även nej till andra ansökningar med sin reservation om att minska kulturbidragen. Men att Åkesson-uppsättningen är det som retar Andersson och SD mest behöver ingen tveka om: ”När konsten blir så uppenbart tendentiös och har ett instrumentellt syfte att verka politiskt för vissa krafter men mot andra, är det väldigt märkligt att det skulle gå skattepengar till det”, säger Hans-Olof Andersson till Sveriges Radio.

Skatteargumentet är intressant. SD har genom åren gärna tagit emot skattemedel i form av kommunala bidrag och slussat dem vidare till centralorganisationen i syfte att finansiera partiets kampanjer för att ta sig in i riksdagen. Då passade det att använda skattebetalarnas pengar till annat än vad som är tänkt.

Men det finns en poäng i det Andersson säger. Att politiker ska fatta beslut om vilka och vem som ska få pengar för teaterföreställningar eller liknande produktioner är högst riskabelt. Anderssons eget agerande är ett tydligt exempel på vari risken ligger: när man misstänker att innehållet inte kommer att passa det egna syftet, då skruvas penningkranen åt. Motsatsen gäller förstås också. När det ligger en ansökan från Sverigeteaterns nyskrivna uppsättning Massinvandringen och den hotade svenskheten på nämndens bord – vad händer då?

Att politiska nämnder ska fatta direkta beslut om vilka projekt som ska tilldelas stöd är olämpligt. Nivån för kulturbudgetens storlek är självklart en politisk fråga, men när man kan misstänka att politikerna lägger den minsta vikt vid vilket budskap som ska förmedlas av pengarnas mottagare, då blir det genast mer problematiskt.

Inte minst för teatergrupperna är frågan viktig. När det gäller sponsring från privata företag diskuteras ofta huruvida den oberoende ställningen hotas. Men vilken roll har de offentliga bidragen i de sammanhangen? Finns risken att utbudet och budskapet anpassas efter rådande politiska önskemål?

Det vore förfärligt – för den sortens politisk teater kan ridån gärna stanna nere.