Nästa år, Qatar

Med tanke på hur lågt ställda förväntningarna var inför mötet kan man med fog hävda att enbart det faktum att alla parter dröjde sig kvar till slutet var en framgång. Nu är man åtminstone överens om att träffas igen, en artonde gång, i Qatar.

Den avgörande lärdomen från alla år av möten är att mellanstatliga förhandlingar är ansvarslösa. Trots att ramarna är tämligen fasta gränsar genomförandet till anarki. Stora, starka länder kör med öppna ögon över svagare, så länge det inte finns en gemensam bild av vad som är problemet, vad man eventuellt skulle kunna göra och varför.

I stället för att låta nånannanismen råda bör därför de parter som är övertygade göra vad de kan. Visst, i sak är det meningslöst. De stora utsläppen av växthusgaser kommer från stater som inte vill binda sig för något: Kina, USA, Indien, Brasilien, Ryssland. Men vad är alternativet, om man nu accepterar klimatforskarnas bild?

Det talas mycket om klimatbistånd: tekniköverföring, klimatanpassning och hållbara energilösningar. Miljöminister Lena Ek (C) har att stå i även när hon kommer hem.