Lärarnas tuffa situation

För tillfället pågår avtalsförhandlingar mellan Sveriges kommuner och landsting (SKL) och de två stora lärarfacken, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet. En viktig fråga från SKL:s sida har under hela avtalsrörelsen varit lärarnas arbets­tider.

I dagsläget är det vanligt att lärarna har 35-timmars arbetsvecka och 10 timmars förtroendetid. Till detta har lärarna lov när eleverna är lediga, till exempel på sommaren och sportlovet.

Detta vill SKL ändra på och istället införa en 40-timmarsvecka och normal semestertjänst med fem veckors ledighet på sommaren. I veckan gick SKL ut med förslaget att ge högre lön till de lärare som går med på 40-timmarsvecka. Man säger med andra ord inte nej till den så kallade ferieanställningen med längre sommarlov men vill tydligt premiera lärare som tar en vanlig semesteranställning. Lärarförbunden var kritiska till förslaget.

En sak har SKL rätt i, lärarna är centrala för hur den svenska skolan ska kunna bli bättre i framtiden. Men frågan är om SKL:s strid mot lärarna är den rätta vägen. Istället för att locka in fler på lärarbanan finns risken att man skrämmer bort blivande lärare. Det är synd eftersom läraryrket har låg status och det är få studenter som söker sig till lärarutbildningen. Dessutom skolan behöver en radikal omstart för att bryta trenden med elevernas allt sämre resultat. I den processen är det tveksamt om kommunerna är rätt huvudman för den framtida skolan.

Sedan i början av 1990-talet är det kommunerna som ansvarar för skolan i Sverige. Då genomfördes den så kallade avregleringen av skolan vilket innebar att kommunerna tog över ansvaret från staten. Det finns en god tanke med att kommunerna har ansvaret för skolorna och det är att man på lokal nivå bäst kan organisera skolan efter de förutsättningar som finns. Skolan behöver inte se likadan ut i hela Sverige men den ska vara likvärdig, oavsett var och när eleverna går i skolan.

Tyvärr har inte syftet med kommunaliseringen slagit väl ut, i alla fall inte på elevernas resultat. Sedan i mitten av 1990-talet har elevernas kunskap stadigt försämrats, framför allt i mate­matik, läsförståelse och naturvetenskapliga ämnen.

I september förra året presenterade Skolverket rapporten ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola”. I den pekades flera faktorer ut till varför resultaten blivit sämre de senaste femton åren. En anledning är kommunaliseringen. Skolverket menar att kommunerna inte kan kompensera för elevernas sociala bakgrund inom den egna kommunen. Det leder till en ökad segregering vilken i sin tur påverkar elevernas resultat negativt.

SKL erkände problematiken men sa samtidigt att det nästan alltid varit så, det vill säga att skolan haft svårt för att kompensera för de elever som behöver extra stöd. Det var med andra ord inte något som kommunerna ska lastas för, enligt SKL.

I ett pressmeddelande från SKL fanns även detta att läsa: ”Eftersom det finns mer och mindre effektiva lärare är det centralt för skolans utveckling att lärarresursen nyttjas på ett klokare och mer flexibelt sätt.”

I de avtalsförhandlingar som nu förs känns det som att SKL behandlar lärarkåren som boskap. Lärarna ska minsann in i fållan med 40-timmarsvecka, kosta vad det kosta vill, är arbetsgivarens hållning. Det är också märkligt att SKL tror på högre kvalitet genom att dra ner på antalet timmar från 45 till 40 timmar. Det är den magiska ekvationen som man tror ska lösa skolans problem.

Elevernas allt sämre resultat är ett stort problem i dagens skola. Men tyvärr hyser jag inget större hopp om att SKL kan vända på den trenden. Det behövs en långsiktighet och stabilitet som kommunerna tyvärr inte har i dag. Därför borde man så snart som möjligt se över formerna för hur skolan ska organiseras i framtiden. Det kan i sin tur leda till att lärarnas situation förbättras och att fler vill utbilda framtidens medborgare.