Rädslans myter

Trots god uppsikt över barnet försvinner hon plötsligt. Föräldrarna börjar själva leta men när de inte hittar henne tillkallas personal. Dottern återfinns sedan på herrtoaletten med håret avklippt. Detta skulle ha hänt för två veckor sedan.

Den som får mejlet uppmanas att skicka vidare det eftersom tidningarna inte skriver om händelsen.

Det finns två drivande krafter till att mejlet – och berättelsen – fick stor spridning: rädslan för att förlora sitt barn och att inget gör något åt det, framför allt inte tidningarna.

Sydsvenskan fick många samtal om historien och valde att kontrollera den. Chefen för varuhuset, Gordon Gustavsson, säger att han känner igen historien, men från när han var chef på ett varuhus i Japan. Berättelsen är inte sann och är alltså en vandringssägen.

Det blir till att kolla upp nestorn i ämnet, folklivsforskaren Bengt af Klintberg. Han har forskat och skrivit böcker om gamla och nya vandringssägner. I sin senaste bok, ”Glitterspray”, som samlar 100 moderna sägner – så kallade klintbergare – finns berättelsen om det kidnappade barnet.

Bengt af Klintberg skriver att myten är känd sedan i mitten av 1970-talet i USA. Grundhistorien handlar om ett barn som försvinner på ett köpcentrum och hittas i sista stund på toaletten med håret färgat. Framför allt lokaliseras den till nyöppnade köpcentrum eller till nöjesparker som Disneyland.

Berättelsen har också har likheter med en fornordisk sägen där en ensam mamma ska rädda ena barnet från en anfallande varg, men misslyckas. Väl hemma igen har det andra barnet drunknat i badbaljan.

Var kommer då de moderna vandringssägnerna ifrån? Det är svårt att förklara, de dyker bara upp. Gemensamt för historierna är ofta att de inte är lätta att skilja från verkligheten, de skulle kunna vara sanna. En annan vanlig egenskap är att det som sägnerna berättar om har hänt en bekants bekant. Aldrig någon som berättaren känner själv. Det är alltså berättelser som går från mun till mun, eller från mejl till mejl.

I vissa fall finns en direkt källa. I somras ringde en person till Skånepartiets närradio och berättade ingående om att hans dotter till hösten skulle ha en muslimsk vecka på Östra skolan i Trelleborg. ”Det visar sig att de ska ha med sig typ en slöja och sedan ska de efterleva kulturen med mat och allting under en veckas tid”, berättade pappan. Han uppgav också att en grupp föräldrar gått samman för att stoppa veckan eller åtminstone få till en motsvarande kristen vecka. ”Men det går absolut inte för det är inte samma mat som de kan äta” sa pappan. Programledaren Carl P Herslow gör också sitt för att öka upprördheten.

Berättelsen fick stort utrymme på främlingsfientliga bloggar. Trelleborgs Allehanda kollade uppgifterna, och det visade sig att det inte fanns någon muslimsk temavecka inplanerad på Östra skolan. Historien var uppdiktad. Troligen har den skapats i samtalet mellan personer. Någon har hört något och sedan har detaljer lagts till och historien tagit form. I detta fall är det rädslan för det främmande som fungerat som en bärande motor för hur myten fick spridning.

”En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler”. Detta är ett arabiskt talesätt och ett gott råd att ta till sig i vår tid. Källkritik blir allt viktigare i ett samhälle där myterna kan spridas snabbare.

Att det finns en slags misstro mot tidningar, som myten om det kidnappade barnet anspelar på, kan stavas konkurrens. Det finns säkert många som kontaktat en tidning för att de har något att berätta och har upplevt att tidningen inte är intresserad av att skriva om det. Anledningen till detta är att det finns en stor konkurrens om utrymmet i tidningen.

De moderna vandringssägnerna spelar ofta på rädslan för hur det moderna samhället utvecklas eller för det främmande, det som är annorlunda. Här har tidningen självklart en viktig uppgift, att berätta om det som hänt eller tvärtom, om det som inte hänt. Det kan i vissa fall vara en minst lika viktig uppgift.