Lämna inte taktpinnen åt staten

Från två olika håll ser man nu över hur man mer effektivt kan organisera lanstingens och länsstyrelsernas verksamheter genom sammanslagningar. Det underlättar så klart om de nya gränserna för regionerna och länen är desamma. Men är det regionerna eller staten som ritar den nya kartan?

Idag finns det 21 län och lika många regioner och landsting. I södra Sverige har en region och tre landsting – Skåne, Blekinge, Kronoberg och Kalmar – skrivit under en avsiktsförklaring om att bilda en storregion till 2019.

För statens räkning är det utredaren Mats Sjöstrand som till december 2012 ska ta fram ett förslag på hur länsstyrelserna bäst kan organiseras i landet. I en intervju med Sveriges Radio säger han att det inte är aktuellt att skapa nya storlän men att det blir sammanslagna länsstyrelser. Han säger också att man inte kan vänta in landstingen utan att staten går före i sitt arbete.

Staten lyssnar på vad som händer men håller i praktiken själva i taktpinnen. Det är ju fördelen, staten kan tala med en och samma röst. Vill man slå ihop länsstyrelserna är det bara att göra det, ungefär.

Ska regionerna däremot bilda större enheter krävs det mycket mer arbete innan man kan enas om formerna. Det drar ut på tiden, trots att det är bråttom.

Staten går inte bara före, man kör även över landstingen – för att man kan. Det är att verkligen demonstrera sin maktfullkomlighet. Tyvärr är det inte konstruktivt.

Ytterst ska alla samhällsinstitutioner tjäna sina medborgare. Då borde staten även lyssna mer på regionerna och landstingen. De ligger ju trots allt närmare sina invånare än vad staten gör. För att själva ta initiativet borde landstingen agera snabbare i bildandet av nya regioner.