En obotlig retoriker

Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt har på nytt hamnat under ett enormt tryck och ifrågasätts nu även öppet internt i partiet. All rapportering om honom handlar i stort om vad han säger.

På partiledardebatten i onsdags hade Håkan Juholt chansen att återta initiativet, men han gjorde en blek insats och presenterade inga nyheter.

Istället var det Vänsterns nye ledare Jonas Sjöstedt som plockade hem flest poänger på vänsterkanten genom att begränsa sig till vissa sakområden som klimatpolitik och sysselsättningen.

Vad var det då Juholt inte gjorde? Sin vana trogen gick han hårt åt Fredrik Reinfeldt och undrade var Moderaterna fick ”sitt mandat att sälja ut de gemensamma tillgångar som vi skattebetalare i årtionden har investerat för att bygga upp sjukhus, skolor, vårdcentraler, apotek och bibliotek?”

Men för andra partiledardebatten i rad gick han inte upp och tog debatten med SD:s partiledare Jimmie Åkesson. Juholt har inte på något sätt tydligt markerat gentemot Sverigedemokraternas politik. Håkan Juholts dilemma är att hans verklighetsbeskrivning inte är så olik Jimmie Åkessons, båda hävdar att Sverige håller på att glida isär.

Under debatten i onsdags sade Jimmie Åkesson att politik till stor del handlar om att beskriva verkligheten. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt beskrev sedan en situation där en svensk man misshandlar sin invandrade fru. Ska kvinnan vänta i tio år innan hon får permanent uppehållstillstånd och därmed vågar gå till polisen, undrade Sjöstedt.

Hur reagerade då Åkesson? Han var först mållös och svarade sedan att om kvinnan bara kommit hit för att få det bättre istället för av kärlek, är det fel. Jimmie Åkesson avslöjar här en sak: Han har en negativ människo­syn, han tror inte gott om sin nästa. Detta är ett grundläggande drag hos Sverigedemokraterna – partiet har en människofientlig politik.

Den tråden borde alla riksdagspartier ta upp, men man gör det förvånansvärt sällan. Håkan Juholt har i praktiken aldrig gjort det. Hans främsta markering mot SD var när att han uteblev från SVT:s partiledardebatt i höstas med hänvisningen att han skulle stå på samma sida som Jimmie Åkesson. Udden var då riktad mot Sveriges Television – inte mot Sverigedemokraterna.

Här ligger kanske det största problemet för Håkan Juholt. Han vill till varje pris dra en linje gentemot alliansen och då framför allt mot moderatledaren Fredrik Reinfeldt, vilket märks i retoriken. Problemet är att skillnaderna i sakpolitiken egentligen inte är så stora när det kommer till kritan. Därför förlorar han också slaget. Man skulle kunna likna det vid att Håkan Juholt har valt att strida mot alliansen samtidigt som han attackeras med full kraft bakifrån av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Dagens politiska scen är radikalt annorlunda mot tidigare. I dag är inte Socialdemokraterna det samlande parti det en gång var. Istället framträder nu bilden av ett parti som successivt vittrar sönder, så småningom blottläggs den innersta kärnan – hur stor den är vet ingen idag.

Socialdemokraterna måste se på verkligheten med nya ögon. Under alliansens regeringstid har inte välfärden monterats ner på det sätt som Håkan Juholt låter påskina, fördelningen av de offentliga utgifterna är i stort densamma som tidigare. Det som händer är istället att välfärdssystemet utvecklas och moderniseras, främst genom att privata utförare i större utsträckning får möjlighet att utföra välfärdstjänster.

Med en obotlig retoriker vid rodret är socialdemokratin dömt till ett nostalgisk drömmande om svunna storhetstider. Juholt kan väcka många vänstersjälar med sina flammande ord men hans politik är tom på innehåll.

För alliansen räcker det med att sitta still i båten. Deras bästa valarbetare är Håkan Juholt och hans ledarskap. Det är synd. Sverige behöver nya friska visioner för hur framtidens utmaningar ska tacklas. Visioner mejslas bäst ut i en konstruktiv debatt om hur verkligheten ser ut. Den debatten saknas idag.