Kultur, idrott och politik

Efter att ha sett premiären av Les Misérables på Malmö Opera i september skrev S-ledaren Håkan Juholt en debattartikel som Sydsvenskans kultursidor publicerade. Den blev mycket uppmärksammad då Juholt i musikalen som utspelar sig i 1800-talets Frankrike såg många paralleller till dagens samhälle, där han menar att barnfattigdomen breder ut sig.

Problemet är bara Juholts utgångspunkt. Han beskriver noggrant Malmö Stadsteaters historia att ”endast det bästa var gott nog åt folk” när den byggdes. För Juholt tycks institutionen vara viktigare än innehållet.

Håkan Juholt har ofta återkommit till kulturens roll i samhället. Det är intressant, men när han talar om kultur och konst hör jag liksom inte riktigt vad han säger. Det låter så högtravande, som att kulturen finns på en annan planet. För mig finns den här och nu i alla dess olika former.

Jag upplevde kulturens styrka när jag förra lördagen såg Les Misérables. Musiken, sångerna och handlingen i musikalen framfördes med en oerhörd intensitet. Vi får följa huvudpersonen Jean Valjean som friges efter nitton års fängelse för att ha stulit ett bröd. Hans livsresa genom ett Frankrike under tidigt 1800-tal visar ett auktoritärt och kaotiskt samhälle där det ändå finns en konstant, människans okuvliga kamp om ett bättre liv.

Det var en helgjuten upplevelse men platsen, Malmö Opera, är egentligen oväsentlig för framträdandet. Det är kulturens innehåll jag vill åt, känslorna som väcks inom mig och som jag burit med mig sedan dess.

Något liknande upplevde jag på plats i Söderslättshallen förra torsdagen när jag såg finalspelet i TA-cupen. De tretton matcherna innehöll så mycket vilja och kämparanda att jag nästan tappade andan.

Jag minns lagens prestationer. BK Näsets snabba och precisa spel i sin första match, hur de sedan förlorade sin semifinal mot IFK Trelleborg som med god teknik och intensivt spel tog sig till finalen. BK Behars stora hjärta, FC Pelister missflyt mot Svedala IF och TFF:s juniorlag som med mycket vilja ändå åkte ut mot BK Näset.

Genom det kollektiva lagspelet skiner de individuella stjärnorna fram. Anna Welin i Höllvikens Gifs förstalag, totalt dominant i finalen mot Klågerups Gif med sin speluppfattning och sina luriga skott.

Vissa individuella prestationer blev avgörande, framför allt Kushtrim Latifis avgörande mål för IFK Trelleborg i finalen. Jag minns även hur Svedalas Dennis Mattsson omarkerad vid stolpen kunde sätta kvitteringen precis innan slutsignalen och ordna fram en förlängning – som man sedan vann mot ÖT Smygehuk FF.

För mig finns det stora likheterna mellan fotbollen i Söderslättshallen och Les Misérables på Malmö Opera – jag blir berörd.

Kultur och idrott handlar inte om verkligheten, i alla fall inte den livsnödvändiga. Men de ger ändå viktiga perspektiv på våra egna liv. I längden är det outhärdligt att se på verkligheten så som den här. För att vi ska överleva mentalt behöver vi se med andra ögon på vår tillvaro. Kulturen i alla dess olika uttrycksformer ger oss detta oavsett var den utövas – och även idrotten.

I idrottens värld handlar mycket om att en vinnare ska utses. Det viktiga är att reglerna är de samma för alla. Utgångspunkten är lika för alla medan utgången är olika. Se det som en spegling av verkligheten. Det skapar drivkrafter för människor att prestera – och det ska löna sig. Någon kan hävda att det inte är rättvist. Men det är fel, förutsättningarna är lika för alla medan resultatet är olika.

Så är det på teaterscenen, i fotbollen, i politiken – och i verkligheten.