Landstingens ständiga ombyggnad

Överraskande då hans förordnande förlängdes så sent som i våras. Men som bekant, inte sällan upprepas historien. 2006 fick Sören Olofsson lämna jobbet som landstingsdirektör i Stockholm, efter precis fem år på tjänsten. Då, liksom nu, uppgavs att det fanns någon schism mellan honom och den politiska ledningen.

Landstingsvärlden är allt som oftast i ständig förändring. Under de 16 månader som jag själv arbetade på Stockholms läns landsting för cirka tio år sedan var omorganisation ett ständigt återkommande tema. Var det inte den egna informationsavdelningen som skulle förändras så var det de sex sjukvårdsdistrikten, den övergripande hälso- och sjukvårdsnämnden eller den centrala förvaltningen. Och mitt i allt detta rekryterades Sören Olofsson som ny landstingsdirektör. Uppgiften var glasklar, centralisering och sanering av den dåliga ekonomin.

Jag fick inte på plats uppleva vad som sedan skedde eftersom jag lämnade landstinget, inte så litet trött på en koloss som måste förändras – men inte ville det.

Med Sören Olofsson vid rodret hände det mycket, framför allt slog han ihop Karolinska sjukhuset och Huddinge universitetssjukhus. Senare gjorde han om samma trick i Skåne – slog ihop universitetssjukhusen i Malmö och Lund.

I vårt välfärdssamhälle är kanske sjukvårdsekonomin den svåraste att balansera. Behovet av vård tycks omättligt samtidigt som sjukvården dagligen utför små mirakel när sjuka blir friska. Politikerna har att hantera denna ekvation. En konstant är densamma, chefer kommer och chefer går, medan landstingens nödvändiga ombyggnad består.