Akta er för finansministrar

Text: Nils-Eric Sandberg
Publicerad 3 maj 2012 6.25 Uppdaterad 3 maj 2012 6.25
Större eller mindre text

Nils-Eric Sandberg.
En sommardag 1985 hade svenska ambassaden i Washington mottagning med mingel på gräsmattan.

Där råkade Curt G Ohlsson – VD i SE-banken och styrelseordförande i Bankföreningen – stöta ihop med dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt. De samtalade över ett glas mousserande vin. Det vinet blev dyrt för bankerna. Efter några svåra år på sjuttiotalet tjänade bankerna pengar 1984. Feldt krävde att bankerna, utöver vanlig bolagsskatt på 52 procent, skulle lämna över en del av vinsten till staten – 800 miljoner, betydligt mer i dagens penningvärde.

Feldt representerade makten. Curt G Ohlsson kunde bara buga och betala. Detta visar att man ska vara försiktig i umgänget med finansministrar, och om möjligt undvika sådana typer.

Anders Borg skäller nu på bankerna för att de inte sänker sina boräntor. Han säger att bankerna inte är tillräckligt beskattade.

Förr styrdes banksektorn av finansdepartementet. 10 juli 1957 kom ”räntekuppen”: riksbanken höjde sin styrränta, från 4 till 5 procent, utan att informera finansministern Gunnar Sträng. Han blev ursinnig, som vanligt, och avsatte ordföranden i riksbankens styrelse, Per Eckerberg.

Bankerna tjänar pengar, just nu. Det gjorde de också 1984. Men så kom realräntechocken och en finans- och fastighetskris 1991. Bankerna fick enorma förluster. Regeringen tvingades gå in med en statsgaranti.

Efter den senaste finanskrisen har den internationella Baselbanken krävt att bankerna ska ha ett större egenkapital. Regeringen vill ha en än högre höjning för de svenska bankerna. För att klara det måste bankerna göra högre vinst.

Den experimentella ekonomin betraktar marknadsekonomin som ett gigantiskt laboratorium. Varje företag, varje ny produkt, är ett experiment med en okänd efterfrågan. Allt företagande är därmed förenat med risk: ingen vet hur experimentet slutar.

Allt företagande handlar om risk. Företagen handlar med varandra, och finansierar sig i bankerna. När experimenten slår fel startat en kedjereaktion av förluster. Och den har bankerna som slutstation. För att klara sådana smällar måste bankerna ha ett ordentligt egenkapital.

Eva Nordmark, ordförande i TCO, skriver på DN Debatt (28/2) att TCO ska förhandla med bankerna för att få lägre boräntor för sina medlemmar. De som är med i TCO ska alltså inte betala fullt marknadspris. Facken vet att de bestämmer. Men varför stanna vid boräntor? TCO kan väl förhandla fram lägre livsmedelspriser för sina medlemmar. Och rabatt på Systembolaget – det kan skapa starkare fackligt engagemang.

LO kan hänga på och kräva ännu lägre priser för sina medlemmar eftersom LO är en större organisation.

Saco har färre medlemmar. Alltså får väl akademikerna betala högre räntor, och mer för vinet på Systemet.


Nils-Eric Sandberg är före, detta ledarskribent i DN och publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.

Större eller mindre text



0 läsare har reagerat på denna artikel

% är glada

% är likgiltiga

% är nyfikna

% är arga


Hur reagerar du på "Akta er för finansministrar"?

Läsarnas kommentarer

Din kommentar tillhandahålls av Disqus och ska ej betraktas som redaktionellt material. Genom att kommentera på Trelleborgsallehanda.se så godkänner du samtidigt våra regler.
Mest läst på Nils-Eric Sandberg
Mer från Nils-Eric Sandberg
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu