Gammeldans

Thomas Engström får ett utbrott i sin senaste krönika i tidningen Fokus 34/10. Han är galen på alla civilisationshatande, som tar avstånd från samtiden medan man förfasar sig över framstegen. Jo, jag har kanske också stämt in i att ”samhället blivit kallt”, ”förr var det mer autentiskt”. När det i själva verket är så att vi bättre än någonsin tar hand om barn och gamla, att vi lever längre, att vi har tillgång till en rikedom av kunskap.

Men helst är de flesta av oss motståndare till förändringar, vi vill att det ska vara som det är. Det känns tryggast. Det är jobbigt med förändringar medan de pågår. Det är bara drygt femton år som vi levt med internet. Många minns hur jobbigt det var att tränga in i datorprogrammen, att förstå logiken bakom, att använda e-post, att söka information på nätet.

Idag kan vi inte minnas hur vi klarade oss innan. Man kan inte tro att vissa förändringar är möjliga. Som att de flesta nordeuropeiska länder blivit så gott som rökfria. Som att vi sopsorterar som fiskmåsar. Det var bara några generationer sedan det inte fanns tape, inte flyg, inte heller truckar, lastare, grävmaskiner som vi nu ser i bygget av nya E6.

I backspegeln fattar man inte hur fort det gick. Men status quo finns inte som alternativ. Stannar vi så går andra vidare och vi blir bakefter. Människan är, kan man säga, dömd till förändring.

Samtidigt bygger allt nytt på något gammalt, växer fram ur något existerande. Det finns berättigade krav på varsamhet och på bevarande. Det är själva samhällsbyggandets dilemma. Utan kulturell bas, utan att människor känner sig hemma är vi till råttorna!

Trelleborg styrdes i åttio år av socialdemokrater. En hel del gott gjordes under dessa år. Att sedan till slut 2006 få ett maktskifte var dock välgörande. Alliansen förnyade och förändrade många av Trelleborgs gamla sanningar. Tiden höll på att gå förbi staden. Men det finns många fler gamla sanningar som tagit slut. Som fortsättningen på visan ”alla gamla sånger de é vals, å stämmer inte alls”.

Status quo är inte möjligt, men alla förändringar är för den skull inte bra. Vi måste styra och välja åt vilket håll vi vill gå. Det behövs att vi lyfter blicken en gång till och får syn på Trelleborg med nya ögon. Att vi ser de starka tillgångarna och utvecklar dem. Då kan det visa sig att det inte är hamnen som är den tillgången!

Utan hamn hade Trelleborg inte varit Trelleborg, kanske inte funnits alls. Hamnen gav kontakter med kontinenten och transporter över vattnet och gav staden dess identitet.

Då. Men idag är hamnen förändrad till en otillgänglig transithamn. Det är en sanning som tagit slut att framgångsreceptet för kommunen är att bygga hamnen dubbelt så stor.

Madeleine Brandin är arkitekt och författare.