En kartell av partier

Partierna ber om förtroende för sin politik, en politik som nu sammanfattas i mer eller mindre slagkraftiga oneliners på reklampelare över hela landet. En viktig del i partiernas marknadsföring är att framställa sig själva som ett alternativ som tydligt skiljer sig från andra partier.

”De andra” representerar ett mindre mänskligt Sverige medan ”vi” representerar ett mänskligare Sverige, för att anknyta till ett aktuellt exempel. Men partiernas påståenden att de är så väldigt olika är diskutabelt. Konsulterar vi partiforskningen är budskapet snarare det motsatta, partierna blir mer och mer lika varandra och de skyddar till och med varandras intressen.

Två av statsvetenskapens stora partiforskare, Richard Katz och Peter Mair har lanserat vad de kallar kartelltesen. Argumentet går ut på att det är de etablerade partierna som själva har vänt medborgarna ryggen eftersom de inte längre är beroende av medlemsavgifter eller ideellt engagemang.

Partierna har istället på egen hand utformat finansieringssystem som garanterar partiernas försörjning. Alla partier som tjänar ekonomiskt på det rådande systemet för partifinansiering har därför ett gemensamt intresse av att bevara tingens ordning. Med andra ord har en partikartell bildats och partierna är inte länge beroende av medborgarna, i alla fall så länge inga nya partier som inte själva tjänar på systemet utmanar detsamma.

Nu handlar det inte bara om ekonomi. När partierna tappar beroendet till medborgarna går något viktigt förlorat. Med svaga eller obefintliga band till gräsrötter blir också tillflödet av nya idéer svagare. Istället för att politiken formas utifrån ideologiska diskussioner i lokalavdelningar eller arbetarkommuner är det istället politiska tjänstemän, av ungefär samma bakgrund i de olika partierna, som formulerar det politiska budskapet.

Tjänstemän som finansieras av, just det, skattemedel genom det system för partifinansiering som partierna själva utformat.

När samma typ av människor utformar politiken och när partierna inte behöver oroa sig för bångstyriga medlemmar ska vi inte heller bli förvånade om medborgarna tröttnar på de etablerade partierna.

I slutändan riskerar vi hamna i en situation där förtroendet för hela det politiska systemet raseras. För att undvika den risken bör partierna åter göra sig beroende av sina medlemmar och låta gräsrötter forma politiken och, varför inte, välja ledande företrädare i medlemsomröstningar. Frågan är om partierna vågar innan det är för sent.

Douglas Brommesson är universitetslektor i statsvetenskap