Låt flera personer kandidera

Ända kan jag inte låta bli att förvånas över den ilska som finns mot Mats Odell hos partiets ledning. Valberedningen vill peta honom från partistyrelsen. Och i lördags publicerade 18 kristdemokrater ett debattinlägg i Svenska Dagbladet med budskapet att Odell, för partiets bästa, måste dra tillbaka sin kandidatur.

Vad är det som är så farligt med att låta mer än en kandidat delta i valet av ledare?

Förvisso kan det uppstå problem både när en sittande ledare utmanas, och när flera kandidater får tävla om partiledarposten. Ett klassiskt exempel på det förstnämnda var när republikanen Ronald Reagan utmanade presidenten och partikamraten Gerald Ford inför det amerikanska valet 1976.

Ford var en av de mer misslyckade amerikanska presidenterna men kunde samtidigt skryta med en unik merit: att ha besegrat Reagan. Dock var han skadskjuten, och förlorade sedan valet mot demokraternas Jimmy Carter. För republikanerna slutade det hela dock väl genom att Reagan återkom i valet 1980 och blev en osedvanligt framgångsrik president.

När Bengt Westerberg avgick som ledare för Folkpartiet ville flera kandidater efterträda honom. Maria Leissner valdes 1995 med knapp marginal. Hon blev aldrig riktigt accepterad utan utsattes för tjuvnyp av partikamrater, vilket omöjliggjorde hennes uppdrag.

Ändå är det nog detta som måste vara framtidens modell. Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har på senare tid visat att det går utmärkt att låta flera kandidater ställa upp. Erfarenheterna från Socialdemokraterna visar också med all önskvärd tydlighet riskerna med att ge all makt åt valberedningen.

Att Håkan Juholt inte var något lyckat val torde idag vara uppenbart för de flesta betraktare. Förmodligen skulle hans legitimitet dess­utom ha varit större om han valts i öppen konkurrens och inte i ett slutet rum. Också Göran Hägglund skulle kunna få större legitimitet om han med klar majoritet valdes i konkurrens med andra.

Odell har uppenbarligen stöd av en grupp gamla medlemmar som inte vill att Kristdemokraterna skall utvecklas till ett färglöst, allmänborgerligt parti. Striden mellan Hägglund och Odell avspeglar därmed kanske också en annan avgörande konflikt i svensk politik.

Bör partierna styras av de trogna medlemmarna eller av PR-strategerna? Fredrik Reinfeldts (M) framgångar riskerar att leda till att alla partier tror att man kan avskaffa ideologi och traditioner, och bara satsa på att locka marginalväljare. Men i längden överlever knappast partierna utan idealism, frivilligarbete och trogna medlemmar.

David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.