Hur väljer S ledare?

Men Socialdemokraternas kris kan naturligtvis inte reduceras till en enda person. Juholt är också ett symptom på större problem. Trots allt var det inte han själv som bestämde att han skulle bli partiledare. Frågan är hur Juholt kunde få samma post som Hjalmar Branting, Per Albin Hansson och Tage Erlander.

Nyligen gick Göteborgs f d starke man, Göran Johansson, ut och krävde slut på det interna krypskyttet mot Juholt. Det hade varit bättre om han ägnat sig åt lite självrannsakan. Johansson hade en avgörande roll i den valberedning som lyfte fram Juholt. Valet av Juholt var ett brott mot vad Socialdemokraterna tidigare har stått för.

Valet av ledare är naturligtvis viktigt för alla partier. Men det har varit extra viktigt för Socialdemokraterna eftersom deras ledare suttit på sin post ovanligt länge och dessutom i allmänhet varit statsministrar. Mona Sahlin, som satt kort tid och aldrig blev statsminister, utgjorde här ett trendbrott.

Som Åsa Linderborg beskriver i sin avhandling Socialdemokraterna skriver historia (2001) har det inom socialdemokratin funnits en tradition av att partiledaren pekar ut sin efterträdare. Olof Palme var Tage Erlanders man, och Ingvar Carlsson var Palmes vice statsminister. Carlsson lyfte fram Mona Sahlin som en lämplig efterträdare. Nu blev hon inte omedelbart ledare, på grund av sitt ekonomiska trassel (som var betydligt större än köp av Toblerone). Göran Persson kom emellan, men också han hade en tung position som finansminister.

Gemensamt för Palme, Carlsson, Persson och Sahlin var att de hade en gedigen regeringserfarenhet innan de blev valda. De hade visat att de kunde fatta tuffa beslut, och hantera svåra situationer och kniviga frågor från journalister. Juholt har inte prövats på samma sätt, vilket visade sig vara förödande.

Problemet för Socialdemokraterna är att det var svårt att efter förlustvalen 2006 och 2010 välja någon ur den inre kretsen. En person som Thomas Östros hade ett avgörande ansvar för det dåliga resultatet senast. Den traditionella successionsordningen kan ju också uppfattas som omodern, och alltför toppstyrd. Socialdemokraterna hade då kunnat välja att låta flera kandidater ställa upp, på samma sätt som skett i andra riksdagspartier. Det är högst osäkert om Juholt skulle ha blivit vald om han ställt upp i konkurrens med till exempel Sven-Erik Österberg eller Veronica Palm.

Det är nog bra om Socialdemokraterna allvarligt funderar över hur man väljer ledare. Det kan snart vara dags igen. Och denna gång måste det gå bättre.