Den lilla människans röst

I de senaste tegelstenarna jag plöjt på journalisthögskolan läggs det mycket vikt vid termen ”konvergens”. Sammanlöpning. En trend –­ mediekanalerna flyter ihop. Kvällstidningarna driver egna tv-kanaler, och Sveriges Radios webbredaktion skriver artiklar. Alla gör allt. Konvergens.

Det är ett begrepp som lika väl kan appliceras på den politiska utvecklingen.

Riksdagen befolkas av ledamöter från sju olika partier, men när vi går till valurnorna i september nästa år finns det egentligen bara två alternativ. Två allianser. Två partier?

Demokrater och republikaner?

Nja. Amerikaniseringen är fortfarande i sin linda. Men inför valet 2010 finns det faktiskt, både i praktiken och i teorin, bara två svenska statsministerkandidater: Reinfeldt och Sahlin. Kranspartierna har gett upp även sina mest utopiska drömmar om tronen, och fogat sig. En del har till och med, i sin blinda jakt på ministerposter, funnit sig tvungna att ompröva ideologiska kärnfrågor; Miljöpartiet har slopat kravet på EU-utträde, och Centern har muttrat ja till kärnkraft.

Det handlar om att stärka kollektivet. Take one for the team.

FRA-lagen var en första fingervisning. När protesterna i de egna leden blev alltför högljudda ven partipiskorna. Det skrämde många till lydnad – trots att Fredrick Federley (C) grät krokodiltårar i talarstolen lade han ner sin röst. Alliansen hade bestämt sig. Den andra alliansen, som sedermera blev ”de rödgröna”, röstade enhälligt nej.

Demokrater och republikaner?

Den enda ur det borgerliga blocket som vågade rösta emot FRA-lagen var folkpartisten Camilla Lindberg. Det stärkte utan tvekan hennes aktier inför valet nästa höst.

För just personvalet kan bli en viktig motpol till konvergensen. När partipiskorna sprider skräck i riksdagsgrupperna måste den enskilde ledamoten kliva fram: blogga vilt, skapa lite rubriker, gästa en och annan talkshow. Göra sig ett namn. Sedan kan man driva sin egen agenda, sina egna frågor. Göra den lilla människans röst hörd. I valrörelsen såväl som i plenisalen.

Men det måste vara den lilla människan som gör det. Söker rampljuset. Det räcker inte att Solveig Ternström, Jasenko Selimovic, David Lega, och Let’s Dance-Gudrun bara byter scen. Kändisarna ska inte infiltrera politiken, det måste bli tvärtom.

Fler måste helt enkelt göra som Anton Abele. Och You Tube är en utmärkt plattform att utgå ifrån.

Oscar Sundell är fristående skribent