Yttrandefrihet i Ryssland?

Glasnost är åter högaktuellt i Ryssland efter mordet på journalisten Natalja Estemirova, som nyligen fått Anna Politkovskaja-priset för sina kritiska rapporter om Tjetjenienkriget.

Är Kadyros diktatoriskt styrda delrepublik Tjetjenien så het för Rysslands regim på grund av oljan eller är det oron att historien ska upprepa sig med dominoeffekt som följd av självständighet? Så som vid den snabba söndringen av det historiskt unika experimentet Sovjetunionen. I Gorbatjovs egen historiebeskrivning i ”Perestrojka” (1987) delger han visioner om en nydaning som skulle omfatta social trygghet, gratis sjukvård och liberal ekonomi. Han kritiserade skarpt den ekonomi som ”gått i baklås”, där bruttoproduktion blivit ett självändamål, varubrist och korruption vardag.

När pendeln så slog från kommunism till kapitalism i ett raskt slag – var fanns utrymmet för demokrati och yttrandefrihet? Politkovskaja skrev att ”det var uppenbart att sovjetsystemet återvänt med Putins makttillträde” precis innan också hon fick betala med sitt liv. Vidare skrev hon i ”Putins Ryssland”: ”Det bör sägas att det skett inte bara till följd av vår egen försumlighet, apati och trötthet efter allt revolutionerande”. Kanske tog perestrojkan kraft i förväntningar som grusades.

Då, 1989 var förväntningarna på topp; Edward Shevardnadze var utrikesminister. USA och Sovjet lovade skrota 98 procent av sina kemiska vapen. Med parollen ”Miru Mir” (hela världens fred) bjöds den internationella fredsrörelsen in bakom järnridån. Vi lyssnade på Edwards kollegor i Högsta Sovjet bakom den ringlande kön till Lenins balsamerade torso på Röda Torget. Rörelsen ”Next Stop Soviet” hade fått tillstånd till den första icke-statliga demonstrationen längs affärsgatan Arbat i Moskva som avslutades med en oförglömlig rockkonsert.

Visserligen var vi 4 000 skandinaviska ungdomar övervakade av minst dubbelt så många militärpoliser och visserligen hade fredsbanderollerna en diskret hammare och skära i bakgrunden, men våra delade förhoppningar om fred och frihet lyste.

Jag har många gånger tänkt på pionjärerna som vi bodde hos 1989. På skillnaden mellan den historiebeskrivning de växt upp med som ”sanning” i förhållande till vilka erfarenheter deras föräldrar bar på, vissa att KGB kunde finnas överallt. Undrar hur det kan ha känts att få höra att allt man uppfostrats med var sanning, plötsligt är helt förkastligt. Martin McKee skriver också om ”hälsokonsekvenser efter Sovjetunionens fall” framförallt för utsatta grupper.

Finns det hopp om ljusning? Kommer Obama att stödja kritiska röster och inte bara som Bush applådera Putin? Medvededs kritik efter mordet på Estemirova ”var ursinning” och han lovade en ”grundlig utredning”. Det ryska hårt prövade folket förtjänar att förväntningarna inte grusas än en gång.

Vanja Berggren är lektor i folkhälsovetenskap vid Högskolan Kristianstad och verksam vid King Saud Abdelaziz University for Health Sciences, Riyadh, Saudiarabien.