Politik är inget spex

Enligt Greider är förklaringen till drevet den borgerliga dominansen över ledarsidorna. Påståendet är besynnerligt av flera skäl. Kom ihåg vilka drev som drabbade den nya borgerliga regeringen 2006, och minns hur mycket Aftonbladet har skrivit om Juholt.

Det finns också skäl att påminna om att det under flera decennier har funnits en övervikt av vänsteråsikter bland svenska journalister. Inte minst på kultursidorna är socialismen stark. De många angreppen på författare Bengt Ohlsson, sedan han ifrågasatt kulturvänstern, är ett exempel på detta.

Socialisten Greider har mer än de flesta kunna få ut sina idéer. Delvis beror det på att han är en ovanligt skicklig skribent. Men hans väldiga genomslag hade knappast varit möjligt om mediesituationen var sådan som han beskriver.

Greider varnar också för en ökad medialisering av politiken, och denna synpunkt är mer värd att ta på allvar. Frågan är emellertid om det inte var utnämningen av Juholt, snarare än hans avsättning, som var ett uttryck för politikens allt större ytlighet.

När Juholt lanserades som partiledarkandidat framhöll Göran Johansson i valberedningen att Juholt har mer humor än Fredrik Reinfeldt. Uppenbarligen hoppades man att skämtlynne och formuleringsglädje skulle kunna kompensera bristen på omdöme och politisk erfarenhet. Förhoppningsvis har Socialdemokraterna, och andra partier, lärt sig något av detta. Politik är en seriös verksamhet.

Juholts svajande har inte varit ett problem enbart för Socialdemokraterna. Förvisso är det viktigt med en stark opposition, som kan visa på bristerna i regeringens politik. Men svensk politik kännetecknas också av breda, och bestående, uppgörelser i avgörande frågor.

Ingvar Carlsson (S) och Carl Bildt (M) stod på samma sida i EU-omröstningen 1994. Det är viktigt att det finns en långsiktig pensionsuppgörelse, liksom att regeringen och Socialdemokraterna var eniga om den svenska Libyeninsatsen. I just dessa frågor skapade Juholt oreda genom att först ta strid och därefter inta nya positioner.

Socialdemokraterna borde gå till botten med hur valet av ledare kunde gå så snett. Något liknande har aldrig tidigare hänt i partiets historia. Mot denna bakgrund är det märkligt att Sven-Erik Österberg och Thomas Östros tydligen ansetts omöjliga som partiledare eftersom de inte var tillräckligt lojala mot Juholt.

Alla socialdemokrater borde vara tacksamma över att Juholt slutade i tid och inte tvingades bort när det var kort tid kvar till nästa riksdagsval.

David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.