Friskt kan vara sjukt

Nyligen blossade debatten upp igen, med en provocerande artikel skriven av Nathan Shachar (DN 9/1) som bränsle. I den hävdas att definitionen av ADHD som står i DSM, världens mest använda diagnosmanual för psykiska sjukdomar, är en ”katalog över allt som kännetecknar normala pojkar”.

Bland dessa räknar Shachar hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter, eller ”svårt att sitta stilla” och ”lackande uppmärksamhet”. Inte kan man väl sjukdomsklassa normala pojkbeteenden som man på den gamla goda tiden löste med ”hård tukt”?

En av människans styrkor är att vi älskar att kategorisera, att dela in ting och företeelser i avgränsade rutor med tydliga definitioner. Frukt eller grönsak, med oss eller mot oss, sjuk eller frisk – de är alternativen. Tanken att något som enbart är ett personlighetsdrag hos en person kan vara ett sjukdomssymptom hos en annan är för många svår att svälja. Men i den komplicerade verkligheten kan det se ut så.

Grunden i diagnosen ADHD är att symptomen orsakar individen besvär. Det finns säkerligen psykiatriker som vill sjukdomsstämpla fullt fungerande människor, men felet ligger inte hos ADHD som diagnos. Ett beteende är bara sjukligt om det faktiskt skadar den person som uppvisar det.

Det finns många hyperaktiva människor med koncentrationssvårigheter som klarar sig utmärkt utan mediciner. Det är troligt att du känner eller är en sådan person själv.

Men det är lika befängt att tro att ingen person med ADHD-symptom behöver medicinsk hjälp som att tro att alla hyperaktiva borde ta Ritalin. Att förneka det behov som finns och alla som tack vare mediciner mot ADHD har fått större kontroll över sina liv är att visa sig blind för högst verkligt lidande.

John Nyzell

Praktikant på ledarredaktionen