Kommunal andeutdrivning

Text: Karin Rebas
Publicerad 2 december 2011 6.20 Uppdaterad 15 december 2011 20.12
Större eller mindre text

Karin Rebas.
En man i Mora som påstår sig lida av elallergi lyckades i förra veckan skapa riksnyheter. Då blev det nämligen känt att miljökontoret i Mora vill tillmötesgå mannens krav och skapa en ”strålningsfri zon” kring hans bostad – trots att det saknas belägg för att elallergi existerar.

Att miljöinspektör Niklas Sjödin motiverade beslutet med att han ”googlat och läst lite inlägg” på ämnet lugnade knappast, snarare tvärtom.

Säkert är det så att miljökontoret i Mora vill visa medkänsla med en man som uppenbart lider. Samma sorts välvilja ligger nog också bakom det faktum att Elöverkänsligas riksförbund får miljonbelopp i bidrag varje år, samt att ett stort antal kommuner, från Umeå till Klippan, under de senaste åren beslutat om bidrag till elsanering.

Det handlar sällan om några stora pengar – tjugotusen hit, femtiotusen dit – småsmulor i en normalstor kommunal budget.

Men gör det elsanering och uppförande av strålningsfria zoner till en kommunal uppgift? Om kommunerna ska lägga skattemedel på att motverka elöverkänslighet, var går då gränsen?

Faktum är att elöverkänslighet som diagnos är på väg att förpassas till historien – något som i praktiken redan skett med neurasteni, oral galvanism och multipel kemisk känslighet. På senare år har andra sjukdomar, som kroniskt trötthetssyndrom och myalgisk encefalomyelit i stället fått ökad uppmärksamhet.

”Kultursjukdomar” kallar idéhistorikern Karin Johannisson diagnoserna i fråga. Det rör sig om sjukdomar som uppkommer i samspel med tidsandan – som plötsligt dyker upp, växer explosionsartat och sedan försvinner.

Det är inte så enkelt som att de sjuka bara låtsas. Snarare tycks kultursjukdomarna ha att göra med den så kallade noceboeffekten – att den som tror sig bli sjuk, faktiskt också blir det. Det handlar om ett komplicerat samspel mellan kropp och själ och som gör att symtomen för de drabbade är högst verkliga. De som anser sig vara elallergiska lider faktiskt och behöver hjälp och stöd.

Men en viktig skillnad mellan elöverkänslighet och överkänslighet mot exempelvis jordnötter är att en nötallergiker kan få kraftiga besvär, till och med dö av att råka svälja en nötbit. Elöverkänslighet har däremot inte kunnat påvisas vid avancerade vetenskapliga blindtester. Eftersom obehagen inte har med el att göra är det alltså lönlöst att rikta in åtgärderna just där.

Visst finns det människor som tror att de mår bättre av elsanering. Men det finns också människor som anser sig må bättre av aurarensning, schamanhealing, kristallterapi och chakrabalansering, för att ta några exempel. Kommunerna som i medkänslans namn försöker blidka elallergiker med saneringsbidrag kan ju fundera över om de också är beredda att anställa andeutdrivare och schamaner – eller om det inte är mer rimligt att anta att skattepengarna kommer till bättre användning någon annanstans.


Karin Rebas är generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet.


Större eller mindre text



2 läsare har reagerat på denna artikel

100% är glada

0% är likgiltiga

0% är nyfikna

0% är arga


Hur reagerar du på "Kommunal andeutdrivning"?

Läsarnas kommentarer

Din kommentar tillhandahålls av Disqus och ska ej betraktas som redaktionellt material. Genom att kommentera på Trelleborgsallehanda.se så godkänner du samtidigt våra regler.
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu