Varför klämma åt elkunderna?

Jag minns 1977. Under nästan tio år var jag informationschef och även talskrivare åt Sydkrafts vd Göran Ekberg. Inför hans val till ordförande i Kraftverksföreningen skrev jag ett timslångt linjetal.

”Tänk ut några slagkraftiga formuleringar för ett nej till höjd elskatt från två till tre öre per kWh”, bad han mig. Höjningen kostar en villaägare 600 kronor om året.

2011 blir samma skatt 28,3 öre plus 25 procent moms; 35,3 öre! Till detta kommer utsläppsrätter, som kraftbolagen vidareför på sina kunder i elpriset, trots att de inte behöver betala för dem eftersom vår el – vatten- och kärnkraft – är koldioxidneutral.

Men efter avregleringen 1996 gäller marginalkostnadsprissättning; tillgång och efterfrågan sätter priset på en elbörs. Sista kilowattimmen, oftast dansk kolkraft, som kräver utsläppsrätter, blir utgångspunkt även för svenska producenter; ger en intäkt utan kostnad. Men konsumenten får betala. Det gäller också fastighetsskatten på kraftverk. Den ger tre miljarder och kärnkraftsskatten ger 4,5 miljarder och räknas på installerad effekt och inte på energiproduktionen; men båda skatterna rullas långsiktigt vidare på elkonsumenterna.

Och el-certifikaten som elkonsumenter betalar 5–7 öre extra för och som vecka 48 gav 25 öre per kWh till skogsindustrier som i processen utvinner el, och till godsägare, som utan märkbar kunskap om energiproduktion driver vindkraftverk, till och med om vederbörande tror att vindkraft kan användas som reglerkraft. I verkligheten är det vindkraften som kräver reglerkraft! Ska konsumenterna betala även den? Utan el-certifikaten faller vindkraften – inte minst den stora havsetableringen utanför Blekinge – som ett korthus.

Sanningen är att elskatter och andra avgifter – beslutade av politiker – som läggs på elanvändningen i dag uppgår till totalt 40 miljarder per år (inklusive moms) – en tredubbling efter avregleringen 1996 – eller samma kostnad som vårt försvar!

Om utsläppsrätterna inkluderas med cirka 11 öre per kWh ska ytterligare 15 miljarder adderas och totalt blir det då 55 miljarder. Allt drabbar konsumenterna men gynnar i första hand staten, som tar hand om jättestora skatteintäkter, kraftbolag, markägare, skogsindustrier och så vidare. De två sistnämnda bryr sig nog mindre om energiförsörjning, men har ett desto större intresse förankrat i sina egna plånböcker!

I energipolitiken behöver elkonsumenterna, som tvingas betala allt, göra sina röster hörda så att politikerna tvingas ta hänsyn till dem. Särintressena måste underordnas allmänintresset. Markägare, både de som bara orkar hyra ut mark och de som dessutom tror sig kunna sköta kraftverk utan kunskaper för uppgiften ska inte tillåtas påverka energipolitiken. Regeringen och de politiska partierna borde tydligare se vad som verkligen sker i det som synes ske i energipolitiken.

Sven Bergquist är fristående, Han har varit ledarskribent i flera liberala tidningar.