När bensinnotan svider

Med tanke på att ungefär två tredjedelar av bensinpriset utgörs av skatter lär prishöjningen inte göra finansminister Anders Borg (M) sömnlös. Med skatt på skatt ökar marginalen mellan råoljepriset och priset vid pumpen för varje prishöjning.

Finns det anledning för bilisterna att ligga sömnlösa? Egentligen inte, generellt sett. Bilarna har blivit bränslesnålare. Alternativa bränslen har fått en större del av marknaden. Glesbygdsbor som är beroende av sina bilar för att ta sig till jobbet har fått sänkt skatt. Bensinskatteupproren lyser därför också med sin frånvaro.

En helt annan sak är att det finns de på landsbygden som kommer i kläm, som är beroende av egen transport och inte kan välja. Det är kring dessa ett tydligare resonemang måste föras om levnadsvillkor och alternativ.

Naturligtvis påverkar höjda priser konsumenternas val. Det är därför som skatten på arbete ska ned. Det är därför som koldioxidskatten är ett verkningsfullt instrument. Ska man vara realistisk spelar det dock inte särkilt stor roll för jordens överlevnad om svenskarna ändrar sina vanor. Inte heller för drivkraften att utveckla ny, grön teknik.

Mer intressant är om det finns anledning för politikerna att med skattemedel på något sätt stimulera övergången från bensinslukande bilar till supermiljöbilar. Det är långtifrån säkert att detta är det mest effektiva sättet att använda pengarna på. Ett höjt pris på fossila bränslen kan vara drivkraft nog. Särskilt om det kombineras med en väl fungerande kollektivtrafik. Kanske ska framtida miljöbilspremier i stället riktas till landsbygdens mest utsatta?