Trelleborg finns inte på kartan utan hamn

För att alludera på Carin Hjulströms nyutkomma bok, ”Finns inte på kartan”, skulle Trelleborg utan hamn inte nått dagens position.

Det finns mycket tänkvärt i artikeln ”Tänk nytt politiker!”, men de så kallade ”initiativtagarna” har glömt bort att lära av historien. För alla hamnintresserade är Eric Sandells bok ”Kungsleden Trelleborg – Sassnitz 100 år” synnerligen lärorik. I den skildras inte bara de senaste hundra årens händelserika utveckling, utan också tillkomsten av hamnen i Trelleborg och den tidiga båttrafiken.

En karta från 1650 visar en landgångsbro för mindre fartyg. Embryot till en kvalificerad hamn tillkom på helt privata initiativ. Familjer som Malmros, Borgman, Kock med flera lät anlägga längre lastnings- och lossningsbryggor under 1800-talets första hälft.

Då staten inte visade något intresse för ett större hamnbyggnadsprojekt för att främja exporten av spannmål, ”rodde bönderna och affärsmännen själva frågan i hamn” genom att bilda ett eget hamnbolag 1862 med greve Corfitz Beck-Friis på Börringe som initiativtagare. De företagsamma söderslättslantbrukarna svarade för merparten av aktiekapitalet.

1869, två år efter det att Trelleborg återfått sina stadsrättigheter, förvärvade staden det privata hamnbolaget. Sedan har en hamnexpansion skett ”genom de många små stegens beslut” till gagn för sysselsättning och ekonomisk tillväxt i staden och på Söderslätt.

Utvecklingen av hamnen föregick sålunda industrialiseringen. I den pågående omvandlingen från ett industrisamhälle till ett servicesamhälle kommer distribution och logistik att spela en allt större roll. I denna process med ökad internationalisering kommer hamnverksamhet med export och import att få allt större betydelse och ge utökad sysselsättning.

Successiv utbyggnad och frekventa färjeförbindelser med Sassnitz, Rostock, Travemünde och Swinoujscie har gjort Trelleborg till landets andra största hamn. Ingen kunde ana att Börringe-grevens initiativ på 1860-talet innehöll en ”snöbollseffekt” av en så oanad omfattning. Att inte bygga vidare på befintlig hamnstruktur vore en katastrofal kapitalförstöring.

Då staten kan bevilja miljarder till olönsamma projekt som Ådalsbanan och Bottniabanan vore det märkligt om inte våra politiker, näringsliv och fackföreningsrörelse i Skåne skulle kunna utverka stöd till tillfredsställande motor- och järnvägsförbindelser till och kring Trelleborg och dess bärkraftiga hamn under successiv utbyggnad.

Naturligtvis skall utsläpp av giftiga ämnen elimineras eller reduceras till ett acceptabelt minimun. Men att påstå att koldioxid är hälsovådligt ämne är direkt felaktigt och leder fel i jakten på renare luft.

Det krävs en förnyad entreprenörsanda och handlingskraft från alla parter i dagens framtidsplanering gällande hamnen och infrastrukturfrågorna kring Trelleborg, om en fortsatt expansion skall kunna realiseras.

Dagens ”stand-still” i dessa vitala näringslivsfrågor, som jag för förstår ”initiativtagarna” förordar, kan bli förödande långsiktigt för en gynnsam sysselsättningsutveckling och tillväxt i Trelleborgsregionen.

Per Ingvar Jönsson

doktor i ekonomisk historia

Svar till ”Tänk nytt politiker”, den 29 september.