"Man struntar helt enkelt i passagerarna"

Publicerad 26 januari 2012 6.15 Uppdaterad 27 januari 2012 10.52
Större eller mindre text

Debatt.
Toppar i SJ och andra operatörer borde resa ut i världen och åka tåg för att få uppslag. Förmodligen saknas det dock genuint intresse för att förbättra servicen på tågen. Det skriver Lars Henric Ekstrand från Klagstorp.

Förutom bristande underhåll av spår och vagnar, bristande stryktålighet mot snö och kyla och bristande information om förseningar har svenska järnvägar ett annat allvarligt problem som det inte talas så ofta om. Det drunknar så att säga i alla de andra problemen, men är lika allvarligt. Det gäller nonchalans och bristande servicevilja.

Att resa tåg i Sverige och utomlands är lärorikt. Mitt favorittåg i Indien heter Rajdani, ”Huvudstad till huvudstad”. Den linje jag oftast rest med går mellan Delhi och Bhubaneswar, delstatshuvudstaden i Orissa.

Så snart tåget börjar rulla får man en flaska mineralvatten. Efter 6–7 minuter får man en liten bricka med några små godbitar. Efter 30 minuter får man den obligatoriska tomatsoppan med soupsticks och smör. Lunch/middag serveras efter cirka en och en halv timme. Allt ingår i biljettpriset som är överkomligt.

Då jag har åkt tåg (på långdistanslinjer) i Tyskland har man i ena änden av varje vagn haft en ansvarig som tar emot biljetter och dessutom förestår ett pentry där man dygnet runt kan få varm korv med potatissallad, smörgåsar, öl, kaffe, och en del annat.

I England kommer man med en vagn fullastad med ät- och drickbara saker. Man kan få ihop en helt godtagbar lunch.

Sverige slutade man med restaurangvagnar på 1960-talet och övergick till cafévagnar som numera också slopats. På vissa sträckor finns en automat med ett minimalt urval. På sträckan Malmö–Kalmar tar allt slut långt före Kalmar, i den mån det finns en automat. Det finns många tåg och sträckor utan ens en automat, till exempel på en lång delsträcka från Örebro och sydväst ut. Man struntar rent ut sagt i passagerarna och all service.

Jag har försökt att köpa biljett på sträckan Malmö–Kalmar från utlandet, men det har inte gått. SJ trafikerade nämligen en del av sträckan och de vägrade att samordna. Från december 2011 trafikerar Veolia hela sträckan. Om man kan köpa från utlandet nu vet jag inte säkert då jag lämnade Indien vid den tidpunkten. Enligt Skånetrafiken som trafikerar Kastrup–Kalmar skall det numera gå bra sedan SJ upphört med sin trafik.

De hutlösa avgifterna för att köpa biljett på tåget ligger i samma linje. Man har alltid kunnat köpa biljett på tåget för en ringa tilläggsavgift för den som varit ute i sista stund. Detta har aldrig missbrukats, det vill säga det har aldrig varit oproportionerlig många sådana köp. Att plötsligt utan hållbar motivering skyhöja priserna får närmast ses som ett utslag av den svenska elakhet som ibland sticker fram trynet.

Det kusliga är att allt detta bildar ett mönster. Ett kulturmönster av oginhet, missunnsamhet, avundsjuka och lättja. Det är lättare att höja avgifter än att åstadkomma bra lösningar för resenärerna. Eller är det bara den gamla lutherska askesen som slår igenom?

Det har nyligen framkommit att den inre säkerheten på tågen är undermålig. Bagage kan kastas omkring hur som helst.

Toppar i SJ och andra operatörer borde resa ut i världen och åka tåg för att få uppslag. Förmodligen saknas det dock genuint intresse för att förbättra servicen. Bekvämlighet och service tycks vara skuldbelagda. Dessa tendenser kan märkas även på andra funktioner i samhället. Monopolfasonerna hos SJ sitter i även om man inte längre har har monopol. Andra operatörer tycks ta efter.

Att man i decennier struntat i underhållet av lok, vagnar och spår är väl bekant. Annat är det till exempel i Schweiz enligt ett radioreportage i början av året. Där sätter man en ära i att alla tåg alltid kommer och går i tid.

Schweiziska experter som studerat Sverige sade enligt samma reportage att det skulle vara fullt möjligt för Sverige att låta tågen hålla tiderna. Vintern är ingen ursäkt. ”Snö och kyla har vi i stora mängder i Schweiz också” sa man.

Det är framför allt en fråga om planering och omsorg. Det är sant att tidigare S-regeringar haft så bråttom med stora och oövervakade reformer där pengar forsat ur systemen att man inte gett järnvägen nödvändiga resurser. Resursbrist förklarar dock inte den bristande serviceandan.

Service och omtanke behöver inte kosta så mycket. Vissa funktioner kan dessutom arrenderas ut.

Om grundläggande servicefunktioner saknas hjälper det inte att man köper nya tåg. Resenärer känner sig inte välkomna på svenska järnvägar. Så länge man inte skärper sig kommer järnvägen inte att kunna hävda sig konkurrensmässigt gentemot flyg, bussar och – faktiskt – den egna bilen.

Lars Henric Ekstrand (FP)

professor emeritus

Klagstorp

Större eller mindre text



5 läsare har reagerat på denna artikel

20% är glada

20% är likgiltiga

0% är nyfikna

60% är arga


Hur reagerar du på ""Man struntar helt enkelt i passagerarna""?

Läsarnas kommentarer

Din kommentar tillhandahålls av Disqus och ska ej betraktas som redaktionellt material. Genom att kommentera på Trelleborgsallehanda.se så godkänner du samtidigt våra regler.
  • avatar Bosse Fredriksson  2 dagar sedan
  • Tråkigt att Ekstrand är så missnöjd. Persontrafiken på den svenska järnvägen har ändå ökat med 70 % sedan 1994 trots eftersatt underhåll av framförallt infrastrukturen. Påståendet att tågen i Schweiz går i tid styrks inte av redovisade uppgifter från Schweizerische Bundesbahnen för vare sig 2009 (88%) eller 2010 (87%). 
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu