Nordkorea – en ny asiatisk tiger eller total katastrof?

Korea har åter kommit i fokus genom Kim Jong-ils död. Den ”Käre kedarens” yngste son, Kim Jong-un, har utnämnts till den ”Store arvtagaren”. Farfadern Kim Il-sung, den ”Store ledaren” och Nordkoreas grundare utsågs vid sin död 1994 till ”President i evighet”. En allmän osäkerhet, för att inte säga en stor nervositet, råder om vad maktskiftet i Nordkorea kommer att innebära. Om den tjugoåttaårige arvtagaren kan ändra på traditionerna från sina föregångare återstår att se.

Kim Il-sung utvecklade ett ”hjärtvättsystem”, juche­ideologin, med idoldyrkan av ledaren, underkastelse till samhället och de ”tre revolutionerna” – åtta timmars arbete, åtta timmars studier av ideologin och åtta timmars vila. Diktatorn styrde självständigt och profiterade intelligent på spänningarna mellan sina ”sponsorer”, Sovjet och Kina. Ömsom fick Nordkorea stöd från Kina, ömsom från Sovjet. När relationerna mellan Kina och Sovjet förbättrades kunde regim­en skörda frukterna från båda stormakternas behov av ett vänligt Nordkorea för att skydda den kommunistiska flanken i öster.

Det är ett under att den nordkoreanska regimen inte kollapsat. Den överlevde Berlinmurens fall, Sovjets upplösning och svältkatastrofen på 1990-talet. Den då viktigaste biståndsgivaren och handelspartnern Sovjet föll bort samtidigt som livsmedelsförsörjningen bröts samman på grund av misskötsel av jordbruket och extremt väder. Omkring 10 procent av befolkning eller två miljoner människor bedömts ha dött av undernäring och därtill relaterade sjukdomar.

Koreanernas förhandlingsskicklighet bekräftas allmänt av affärsmän och diplomater som är Fjärran östern-kännare. ”I Korea är ett undertecknat avtal bara starten på förhandlingarna” – är ett allmänt skämt i affärskretsar och fullt tillämpligt på den nordkoreanska regimen. Att kunna utverka bidrag från sina värsta fiender är det få som lyckas med. Kim-klanen har med sin smarta ”quid pro quo”-teknik (ge och ta) lyckats hålla sig kvar vid makten. Mot upprepade löften om frysning av kärnvapenutvecklingen har USA och Sydkorea som en följetong levererat livsmedel och olja till Nord­korea. Andra inkomstkällor har varit missilexport, sedelförfalskning och narkotikaexport.

För den sydkoreanske presidenten Kim Dae-jungs ”försoningsmöte” år 2000 i Pyongyang, lyckades Kim Jong-il också ta betalt. Det framkom efteråt att överföringar i halvmiljard­nivån i dollar skett från Kim i syd till Kim i norr. ”En rik bror skall inte besöka en fattig bror tomhänt” var Kim Dae-jungs kommentar, då det uppdagades. Men fredspristagaren Kims ”solskenspolitik” gent­emot sin nordliga granne har nu nästan totalt hamnat i skuggan.

Till följd av de senaste årens nordkoreanska maktdemonstrationer – nya kärnvapentester 2006 och 2009, dödsskjutning av en sydkoreansk turist 2008, torpedering av en sydkoreansk patrullbåt och artilleribeskjutning av en sydkoreansk ö 2010 – har turistprojekten och familje­återföreningsbesöken i Nordkorea tills vidare stoppats och sexpartsförhandlingarna med USA, Kina, Ryssland, Japan, Sydkorea och Nordkorea om Nordkoreas kärnvapen gått i stå.

Stormakterna har alltid haft ett intresse av ett status quo-läge på den koreanska halvön. Ett enat Korea med en befolkning på drygt 70 miljoner, knappt 50 i Sydkorea och drygt 20 i Nordkorea, skulle kunna bli en ny stormakt att räkna med. I Nordkorea norr om den 38:e breddgraden står en styrka på 1 miljon soldater. 28?000 USA-soldater finns fortfarande i Sydkorea som stöd till det sydkoreanska försvaret på 700?000 man.

Ett krig i Fjärran östern skulle belasta USA, som redan befinner sig i ett prekärt ekonomiskt läge. Kina, som inte vill ha ett USA-orienterat Korea vid sin gränd, vill undvika den enorma flyktingström som skulle inträffa om regimen i Pyongyang plötsligt faller. Sydkorea står inför samma problem och önskar ingen snabb integration. Standardskillnaderna är inte 4:1 som vid återföreningen av Väst- och Östtyskland utan snarare minst 15:1 mellan Sydkorea och Nordkorea.

Det finns dock i detta läge en liten ljusglimt, som Västmedia sällan berör. Intressant är att trots alla spänningar har det sydkoreanska industriella Kaesongprojektet inte avbrutits helt, varken av Sydkorea eller Nordkorea. Hyundaikoncernen administrerar genom sitt dotterbolag Asan en ambitiös industriuppbyggnad i den nordkoreanska staden Kaesong, sju mil norr om Seoul och 16 mil söder om Pyongyang.

Drygt 120 små och medel­stora sydkoreanska företag sysselsätter 45?000 nordkoreaner, som assisteras av 800 sydkoreaner. Tillverkningen är inriktad på främst arbetsintensiva produkter som till exempel textilier och skor. Visionen är att skapa en industristad med cirka 2?000 företag, som sysselsätter upp emot en halv miljon nordkoreaner. Kaesong var en gång huvudstad under kungadynastin Koryo 935–1392 efter Kristus i ett sammanhållet Korea.

Vid en fredlig utveckling kan tillverkning i Kaesong och nya industrizoner bli oslagbar på världsmarknaden. Med internationellt kapital och know-how, löne­nivåer långt under de kinesiska och god tillgång till tomtmark kan Nordkorea bli ett nytt kommande industriellt eldorado. För sydkoreanerna underlättar samma språk att starta filialföretag i Nordkorea. Det kan jämföras med taiwanesernas framgångsrika etablering på det kinesiska fastlandet.

Hur framtiden kommer att gestalta sig för Korea och det nordkoreanska folket kan ingen idag sia om. De historiska omvälvningarna har sällan fastlagda riktningar. Kaesongprojektet vittnar om att det trots allt kan finnas hopp om öppningar i kinesisk anda för en positiv utveckling. En konfrontation på den koreanska halvön vore en katastrof för hela regionen med spridningseffekter ”worldwide”.

Per Ingvar Jönsson

doktor i ekonomisk historia

Trelleborg