Borgerligheten borde läsa historia

Mer sällsynt är att moderater eller folkpartister hänvisar till Jarl Hjalmarson eller Bertil Ohlin. Varför är det så?

Vänstern har varit duktigare på att ge sin bild av Sveriges historia än vad borgerligheten har varit. Det finns också ett stort antal läsvärda biografier över socialdemokratiska politiker.

När det gäller Per Albin Hansson finns Anders Isakssons imponerande biografi i fyra band och dessutom har Alf W Johansson skrivit Per Albin och kriget.

Historiker och journalister har ännu inte visat samma intresse för Tage Erlanders person. Å andra sidan skrev han själv desto mer. Han producerade memoarverk i ett antal volymer. Och hans mycket omfattande dagböcker håller på att ges ut, ett projekt som fått stor uppmärksamhet.

Också andra politiker i Hanssons och Erlanders generation har blivit föremål för biografier. Exempel på detta är Yngve Möllers böcker om Östen Undén, Rickard Sandler och Per Edvin Sköld.

Den socialdemokratiske ledare som tilldragit sig mest intresse under de senaste åren är Olof Palme. Det har kommit stora biografier över honom av Kjell Östberg och Henrik Berggren. De är läsvärda men de får beskrivas som hyllningsporträtt, precis som tidigare Björn Elmbrants bok. Den kritik som Östberg ändå för fram kommer från vänster.

Det borde alltså finnas utrymme för personer med borgerliga sympatier att ta sig an Palme, och därmed nyansera den okritiska bild som förmedlas av bland andra Berggren. Förvisso finns det också böcker om Palme skrivna av politiska motståndare, som SvD-medarbetarna Bertil Östergren och Claes Arvidsson. Men mer finns att göra. Framför allt skulle det vara av värde om det skrevs fler biografier över äldre borgerliga politiker.

Det vore bra av flera skäl. Bland annat skulle den borgerliga idédebatten kunna vitaliseras om de partierna reflekterade mer över sin historia. Många bedömare har på senare tid beskrivit alliansen som trött och håglös. Inom framför allt Moderaterna har pr-strategerna och den kortsiktiga röstmaximeringen fått för stort utrymme, vilket lett till intellektuell stiltje.

Denna stiltje finns förvisso inte endast inom de nya Moderaterna. Svensk debatt präglas av en ganska stor provinsialism, både i tiden och rummet. Debattörerna fördjupar sig i varandras uttalanden snarare än i stora och viktiga frågor. Bättre vore om man intresserade sig mer för internationell idédebatt men också för svensk historia.

För övrigt vill jag önska alla en god sommar. Förhoppningsvis får ni mycket tid till läsning.

David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.