Nöje

Salehs snåriga deckargåta

Nöje Artikeln publicerades
Fares Fares (till vänster) och Hania Amar i den svenske regissören Tarik Salehs stämningsfulla thriller.
Foto:

Tarik Salehs noir-thriller utspelas strax före den arabiska våren. Den är både spännande och osammanhängande.

The Nile Hilton incident

Genre: Thriller

I rollerna: Fares Fares, Hania Amar, Yasser Ali Maher.

Regi: Tarik Saleh

Speltid: 1 timme och 46 minuter

Censur: 15 år

Filmen är löst baserad på fallet med den libanesiska sångerskan Suzanne Tamim som mördades i Dubai 2008, men "The Nile Hilton incident" har flyttat perspektivet till Kairo 2011 och upptakten till den arabiska våren. Den vann jurypriset på den prestigefyllda filmfestivalen i Sundance i våras och är en imponerande bedrift. Tarik Saleh utforskar Egyptens korruption och sönderfall genom en deckargåta med samma dna som noirklassikerna "Chinatown" och "LA konfidentiellt".

Det börjar med att sångerskan Lalena hittas mördad på hotellet Nile Hilton. En solklar avrättning enligt polisen, som sedan utan skrupler lägger ner fallet så fort åklagaren har stämplat det som självmord. "Skar hon halsen av sig själv?" undrar den skeptiske utredaren Noredin, som spelas på ett utmärkt vis av Fares Fares. Han är en polis utan familj som inte tvekar att stjäla pengar från de döda, men som ändå styrs av en moralisk kompass när hans kollegor blundar och går vidare.

Ett vittne på hotellet har försvunnit och utpressning och mutor staplas på varandra. Noredin följer spåren till en byggpamp med (förmodade) kontakter högt upp i Mubaraks regering, som har haft en romans med den kända sångerskan. Ju mer Noredin nystar i mysteriet desto svårare blir det att veta vem som går att lita på. Paranoian förstärks av den bubblande revolutionen som verkar kunna explodera när som helst.

Tarik Salehs förra film, om gangsterhustrun Estelle i "Tommy" från 2014 var stundtals obegriplig. I "The Nile Hilton incident" är Salehs berättande fortfarande smått förvirrande – många frågor hänger kvar i luften när eftertexterna rullar – men osäkerheten är delvis till filmens fördel.

Pengarna som korrumperar är det enda konsekventa, det snåriga mysteriet kring vad som händer och varför gör att makten framstår som ännu svårare att göra motstånd mot. Det är som om fienderna finns överallt, vilket gör Noredins trötthet och haschrika självmedicinering än mer förklarlig. (TT)